INLEDNING
På väg ut från Rom längs Via Appia, mindre än en kilometer från San Sebastianoporten,
når man kyrkan "Quo Vadis?", sedan Praetextatus- och San Sebastianokatakomberna,
och längre fram Caecilia Metellas grav.
Mitt i detta arkeologiska område mellan vägarna Via Appia, Via Ardeatina och Vicolo
delle sette Chiese (De sju kyrkornas gränd) breder "Callixtuskomplexet" ut sig,
ett nästan 90 hektar stort landområde, varav hälften upptas av katakomber. Gångarna
är uthuggna i upp till fyra våningar och är 20 kilometer långa. Gravarna är kanske
en halv miljon.
Komplexet utvecklades ur olika kärnor genom århundradena. En del har rentav fogats
ihop. De heter: Callixtus begravningsplats, Lucinakryptorna, Soteres begravningsplats,
Marcus, Marcellianus och Damasus begravningsplats, och till sist Balbinas begravningsplats.
De som berör oss mest är Lucinakryptorna och Callixtus begravningsplats, som utgjorde
en enda begravningsplats från andra halvan av 300-talet.
San Callistokatakomberna är de mest imponerande bland de omkring sextio katakomberna i Rom. De kan betraktas som "kristendomens vagga och den äldsta kyrkans arkiv", för de illustrerar hur de tidiga kristna levde, den tro de bekände och martyriets historia.
De grundades vid mitten av 100-talet genom olika gåvor och donationer från privata markägare, som omvände sig till kristendomen och skänkte sina gravplatser och tomter till sina syskon i tron som begravningsplatser. I början av 200-talet hamnade dessa katakomber under den romerska kyrkans jurisdiktion.
Påven Zefyrinos (199-217) anförtrodde administrationen av dessa första katakomber till diakonen Callixtus. Callixtus skulle se till att varje kristen hade en grav, också fattiga och slavar, så att var och en av dem fick en värdig begravning. När Zefyrinos dog, valdes Callixtus till påve. Han utvidgade katakomberna, som blev Roms kyrkas officiella begravningsplats och uppkallades efter honom.
De äldsta delarna av Sankt Callixtuskatakomberna är Lucinakryptorna och Påvarnas och Cecilias region, där de heligaste platserna finns (påvekryptan och Cecilias krypta och Sakramentscubicula). De andra regionerna är uppkallade efter Gaius och Eusebius (slutet av 200-talet), Västra regionen (första halvan av 300-talet) och Liberius region (andra halvan av 300-talet).
