La Cripta dei Papi © Pontificia Commissione di Archeologia Sacra

Den är den heligaste och viktigaste platsen i dessa katakomber. Den upptäcktes av den store arkeologen Giovanni Battista de Rossi år 1854. De Rossi kallade den "lilla Vatikanen, de kristna nekropolernas centralmonument". Den uppstod i slutet av 100-talet som ett privat cubiculum. När hela området donerades till Roms kyrka byggdes detta cubiculum om och förvandlades till en krypta där man begravde 200-talets påvar. Den rektangulära kryptan innehöll fyra nischer för sarkofager och sex loculi på varje sida; totalt 16 gravar, plus en monumental grav på borte kortväggen.
I denna krypta begravdes nio påvar och åtta biskopar på 200-talet. På väggarna sitter fem påvars ursprungliga gravinskrifter, trasiga och ofullständiga. Deras namn är skrivna på grekiska, enligt det officiella bruket i kyrkan på den tiden. Bredvid påvens namn har man på fyra inskrifter skrivit epi(skopos) = biskop, för han var ledare för kyrkan i Rom. På två inskrifter står förkortningen MTR = martyr. Martyr betyder vittne. De kristna kallades martyrer som hade vittnat med sitt blod om sin tro på Kristus.

Påvarnas namn på inskrifterna är:

Pontianus (230-235), som dog som martyr på Sardinien, dit han förvisats och dömts till straffarbete. För att inte skapa svårigheter för kyrkan i Rom på grund av hans definitiva frånvaro, abdikerade han kort efter ankomsten till ön. Det var troligen det osunda klimatet, det hårda arbetet i gruvorna och den dåliga behandlingen som gjorde att han dog kort efteråt. När han dog betraktade kyrkan honom som en verklig martyr. Några år senare fördes hans kvarlevor till Rom och begravdes i San Callistokatakomberna.

Anteros (235-236), av grekiskt ursprung, var påve i bara 43 dagar, som han tillbringade i fängelse.

Lapide di Papa Fabiano © Pontificia Commissione di Archeologia Sacra

Fabianus (236-250) var romare och valdes till påve efter Anteros död. Hans tid som påve sammanföll med en period av religionsfred. Han gjorde mycket fö ratt organisera kyrkan i Rom. han delade in staden i sju kyrkliga regioner och försåg dem med "tituli" (församlingar), prästerskap och katakomber (begravningsplatser). Han halshöggs under kejsar Decius förföljelse.

Lucius I (253-254). Hans pontifikat varade bara åtta månader. En del av tiden tillbringade han i Civitavecchia, dit han förvisats.

Eutichianos (275-283), från Luni i Ligurien i Norditalien var den sista av de nio påvarna som begravdes i påvekryptan.

Martyrpåven Sixtus II (257-258), som Cornelius kallade "en snäll och fridsam präst", är en av denna katakombs mest berömda martyrer. Han är katakombens egen martyr: han höll nämligen på att fira mässan just i denna begravningsplats när han överraskades av kejsar Valerianus soldater den 6 augusti 258 och halshöggs på platsen samma dag tillsammans med fyra diakoner.

"Om du söker en skara heliga så är det här den vilar samlad. De vördnadsvärda gravarna innehåller helgonens kroppar, men deras sublima själar rövades bort av himlens kungaslott. Här vilar Sixtus följeslagare som bär fram segertrofeer från fienden; här vilar en grupp äldste som vakar över Kristi altaren. Här vilar biskopen som levde under den långa freden. Här vilar de heliga bekännarna som sändes från Grekland. Här är unga män och barn, gamla och kyska barnbarn, som föredrog att behålla den jungfruliga renheten. Jag bekänner att också jag, Damasus, ville bli begravd här, men jag ville inte störa de heligas heliga aska."

Foto del carme di Papa Damaso © Pontificia Commissione di Archeologia Sacra