De första kristna begravdes i stor enkelhet och fattigdom. Precis som Kristus sveptes liken i en svepeduk utan likkista. Sedan stängdes loculi med marmorplattor eller, oftare, tegelplattor som fästes med murbruk. På plattan kunde man skriva namnet på den avlidne med en kristen symbol eller en önskan om fred i himlen. Ofta fäste man oljelampor eller små glasflaskor med parfym bredvid graven.
Gravarna placerades i rad ovanför varandra och förde tanken till en stor sovsal, och kallades därför på latin coemeterium, av grekiskans koimeterion som betyder "sovplats". Det var ett sätt för de kristna att ge uttryck för sin tro på kroppens uppståndelse. Förutom loculi fanns det andra gravtyper: arcosolium, sarkofag, forma, cubiculum och krypta.
Arcosolium är ett slags grav som är typisk för 200- och 300-talet. Den består av en stor nisch under en valvbåge. Marmorplattan fogades in vågrätt. Oftast var fungerade ett arcosolium som grav för en hel familj.
En sarkofag är en kista av sten eller marmor. Den pryds ofta av reliefer eller inskrifter.
En forma är en grav som grävs ut i golvet i kryptor, cubicula eller gångar. Det finns många nära martyrernas gravar.
Cubicula (ordet betyder "rum") var små rum som fungerade som familjegravar och innehöll flera loculi. Det var inte bara rika människor som hade en familjegrav. Cubicula och arcosolia dekorerades ofta med målningar som anspelade på dopet, eukaristin (nattvarden) och uppståndelsen, som symboliserades av berättelsen om Jona.
En krypta är ett större rum. Under påven Damasus förvandlades många martyrgravar till kryptor som fungerade som små underjordiska kyrkor, prydda av målningar, mosaiker eller anra dekorationer.
Katakomberna grävdes ut av en särskild sammanslutning av arbetare som kallades fossores (grävare). De grävde ut den ena gången efter den andra i det svaga ljuset från sina oljelampor. För att frakta bort jorden använde de korgar eller säckar som också kunde hissas upp genom lucernaria, som var öppningar i taket i kryptor, cubicula och gångar. Lucernaria var stora brunnar som nådde upp till marknivån. När man hade grävt färdigt lämnade man lucernaria öppna för att släppa in luft och ljus.
Under antiken använde man inte ordet "katakomb". Det är ett grekiskt
ord som betyder "vid håligheten". Romarna använde detta namn
för en plats vid Via Appia där det fanns stenbrott där man
hämtade tuffblock. I närheten skapades San Sebastianokatakomberna.
Från 800-talet använde man ordet för alla begravningsplatserna
i den särskilda betydelsen underjordiska begravningsplatser.