Ärade damer och herrar,
Kära bröder och systrar,
1. Jag hälsar er välkomna, föreståndare, medlemmar och experter i Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi, som tillsammans med förståndarna för de fem katakomber i Rom som är öppna för allmänheten har velat besöka mig idag.
Jag tackar ärkebiskop Francesco Marchisano, ordförande för Påvliga kommissionen för kyrkans kulturarv och för Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi, för vad han sade å era vägnar. Jag tackar er alla för ert engagerade arbete som ni utför medvetna om den historiska och andliga betydelsen hos de fornlämningar ni har hand om.
Jag gratulerar er för det arbete som utförs av Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi för att bevara, renovera och studera de kristna katakomberna i Medelhavsområdet. Dess mest synliga ansträngingar rör Italien och särskilt Rom med omnejd. För att förstå hur förtjänstfullt ert arbete är räcker det att tänka på de fem romerska katakomberna San Callisto, San Sebastiano, Domitilla, Priscilla och Sant'Agnese som idag är öppna för allmänheten och som är ett viktigt mål för många pilgrimer till den Heliga staden.
2. När man besöker dessa fornlämningar får man direktkontakt med suggestiva spår av de första kristna. Man kan känna den tro som motiverade dessa tidiga kristna gemenskaper. När man vandrar genom katakombernas underjordiska gångar ser man ofta symboler för tron: fisken, en symbol för Kristus, ankaret, en bild av hoppet; duvan, som står för den troendes själ, och vid gravarna ser man ofta hälsningen: "In Christo".
De vittnar också om den andliga entusiasmen hos de första kristna generationerna. Av denna värld kan dagens kristna få uppmuntran för sitt liv och ett mer verkningsfullt engagemang för den nya evangelisationen.
Det är omöjligt att inte bli rörd av dessa enkla men vältaliga spår av trons första vittnen. Hur kan man undgå att få uppbyggelse av den unga Agnes grav vid Via Nomentana eller diakonen Laurentius grav i Veranokatakomberna?
Allt sedan kristenhetens början har mina föregångare värnat om katakomberna. Påven Zefyrinus var den förste som skapade en katakomb vid Via Appia för kyrkan i Rom. Han anförtrodde dem åt diakonen Callixtus, som sedan blev påve och gav sitt namn till vad som skulle bli Roms största nätverk av katakomber.
Påven Damasus sökte upp martyrernas gravar för att pryda dem. Han komponerade strålande versinskrifter för dem där han prisade dåden hos dessa brinnande vittnen för evangeliet.
Efter barbarinvasionerna var man tvungen att överge katakomberna, men några av dem fortsatte att vara mål för vallärder. Under den tidiga medeltiden besöktes martyrgravarnas område av pilgrimer från Italien, Europa och Medelhavsområdet.
3. Katakomberna återupptäcktes som föremål för forskning och andlig reflexion mot slutet av 1500-talet, när en grupp forskare utgjorde en kulturell krets kring den helige Filippo Neri. Arkeologen Antonio Bosio från Malta kallades "Roms katakombers Kristoffer Kolumbus". Han identifierade minst 30 av Roms 60 kristna begravningsplatser.
Sedan dess har intresset för katakomberna aldrig minskat. Det nådde sin höjdpunkt vid mitten av 1800-talet. Tack vare mötet mellan två stora personligheter, påven Pius IX och den romerske arkeologen Giovanni Battista de Rossi, uppstod den kristna arkeologin som historisk vetenskap. Samtidigt uppstod Kommissionen för kyrklig arkeologi, som grundades 6 januari 1852 för att bättre bevara och skydda de kristna begravningsplatserna och byggnaderna i Rom och omnejd och för att gräva ut och utforska dem.
Ansträngningarna kröntes av resultat. Påven Pius IX blev djupt tagen av de Rossis viktiga upptäckter i San Callistokomplexet, där man fann kryptan där många av 200-talets påvar begravts. Han ville personligen besöka utgrävningarna och rördes till tårar när han bad inför de heliga gravarna.
1925 definierade påven Pius XI med en Motu Proprio uppgifterna för Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi. Dess verksamhet för katakomberna beskrevs senare i normer som utarbetades tillsammans med de italienska myndigheterna (jfr AAS, Inter Sanctam Sedem et Italian Conventiones, 18 feb., 15 nov. 1984, Vatikanstaten 1985, art.12, 2).
4. Idag kretsar uppmärksamheten kring jubelåret, då Roms katakomber återigen blir ett viktigt mål för bön och vallfärd. När besökarna vandrar genom dessa heliga platsers gångar kan de uppleva atmosfären från de första omvändelserna till evangeliet. De kan meditera inför gravarna för de första vittnena om Kristus och hans budskap om frälsning.
För att detta skall kunna genomföras har ni redan börjat samarbeta med andra institutioner som Roms kommun och den arkeologiska antikvariemyndigheten i samklang med centralkommittén för det stora jubelåret 2000.
Tillsammans med de stora basilikorna i Rom blir katakomberna ett viktigt mål för pilgrimerna under jubelåret. Jag är tacksam för att er Påvliga kommission för kyrklig arkeologi arbetar för att förverkliga detta. I synnerhet gör den allt den kan för att fler katakomber och fornlämningar skall kunna öppnas för allmänheten. Jag tackar särskilt de ansvariga och medlemmarna i Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi och föreståndarna för Roms katakomber tillsammans med de erfarna arbetare, "fossori", som utför sitt delikata arbete med kompetens och engagemang.
Jag tackar er alla. Tack för era ansträngningar och för det professionella bidrag ni ger till evangelisationen genom er verksamhet.
Jag anförtror er och ert arbete åt Maria, martyrernas drottning,
och ger av hjärtat en särskild apostolisk välsignelse åt
var och en av er och åt era familjer.
Översatt från L'OSSERVATORE ROMANO, veckoutgåva
på engelska, 19 juni 1996, sid.7.
Kära bröder och systrar,
1. Jag är glad över att träffa er i samband med plenarmötet
för Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi. Jag hälsar
hjärtligt på var och en av er och särskilt på ärkebiskop
Francesco Marchisano som har gett uttryck för era känslor och
redogjort för det viktiga föremålet för ert sammanträde:
de kristna katakomberna och jubelåret.
Först av allt vill jag uttrycka min uppskattning för den viktiga tjänst ni utför och som har blivit än viktigare inför jubelåret. Jag syftar både på arkeologiska utgrävningar och renoveringar och på de projekt som planeras inför jubelåret. Katakomberna är viktiga i samband med jubelåret 2000.
2. I många år har ni ägnat er åt att renovera och ta hand om många kristna katakomber i hela Italien. Ert arbete rör särskilt de av Roms katakomber som är öppna för allmänheten, San Callisto, San Sebastiano, Domitilla, Priscilla och Sant'Agnese. Där pågår eller har pågått arbete för att underlätta pilgrimernas besök. För att utöka antalet katakomber som är öppna för allmänheten pågår också förberedelser för att öppna en sjätte katakomb, Santi Marcellino e Pietro på Via Casilina.
Er uppmärksamhet riktas mot de pastorala resurserna hos dessa berömda fornkristna monument. Därför förberedes gudier för pilgrimerna. När besöken åtföljs av detaljerade och moderna förklaringar av vetenskaplig och andlig karaktär blir de en verkningsfull form av trosundervisning som kan inspirera reflexion över evangeliets budskap. Detta återvändande till våra rötter genom de äldsta begravningsplatserna passar perfekt med den "nya evangelisationen" som omfattar hela kyrkan inför det tredje millenniet.
3. Katakomberna skildar de kristnas liv under de första århundradena.
Men de är också en ständig skola av tro, hopp och kärlek.
När vi vandrar genom dess gångar andas vi en gripande atmosfär.
Vår blick stannar upp inför denna oändliga rad av gravar
och den enkelhet som förenar dem. På gravarna läser vi
förnamnen på de avlidna. När vi läser deras namn är
det som att lyssna till ett upprop på den sista dagen, och vi minns
Lactantius ord: "Det finns varken tjänare eller herrar bland oss.
Det enda skälet till att vi kallar varandra syskon är att vi
ser varandra som likar" (Divinae Instit., 5: 15).
Katakomberna ger uttryck för den solidaritet som förenade
bröder och systrar i tron. Var och en bidrog till begravningen av
alla avlidna, också de allra fattigaste som inte hade råd att
köpa och bereda en grav. Den gemensamma omsorgen var den tidiga kyrkans
styrka och höll de kristna från att återvända till
äldre former av religion.
4. Därför inspirerar katakomberna en känsla av solidaritet tillsammans med tro och hopp. Själva namnet coemeteria, "sovplatser", visar att katakomberna sågs som viloplatser, där alla kristna syskon, oavsett ställning och yrke, vilade i solidaritet i väntan på den slutliga uppståndelsen. Därför var de inga sorgsna platser. De pryddes av fresker, mosaiker och skulpturer för att lysa upp de mörka och vindlande gångarna. Bilder av blommor, fåglar och träd förebådade det paradis de hoppades få se vid tidens slut. Uttrycket "i frid" som är vanligt på kristna gravar samanfattar också deras hopp.
Symbolerna på dessa gravar är både enkla och rika på innebörd. Ankaret, skeppet och fisken är uttryck för en fast tro på Kristus. Den kristnes liv sågs som en resa över ett stormigt hav till evighetens efterlängtade hamn. Fisken identifierades med Kristus och påminner om dopets sakrament, som enligt Tertullianus gör de kristna till små fiskar, pisciculi, som vinner frälsning genom att födas i vatten och stanna där (De baptismo, 1:3).
5. Katakomberna bevarar också de första martyrernas gravar. De var vittnen om en klar och stark tro som hjälpte dem att segra i den slutgiltiga prövningen som "Guds atleter". Många martyrgravar är ännu bevarade i katakomberna. Generationer av kristna har stannat upp i bön inför dem. Under jubelåret 2000 kommer pilgrimerna också att besöka martyrernas gravar och i bön vända sig till dessa trons tidiga segrare. Så skall de tänka på de "nya martyrerna", de kristna som i vår tid utsätts för våld, misshandel och oförståelse för att de vill förbli trogna mot Kristus och hans evangelium.
I katakombernas tystnad kan pilgrimerna år 2000 återupptäcka eller återuppleva sin religiösa identitet på en andlig resa som börjar med trons första vittnen och leder dem fram till motiven bakom den nya evangelisationen och dess krav.
Kära vänner, ni är väl bekanta med dessa värden. Må de stötta er i er tjänst för kyrkan och kulturen. Jag ber den allraheligaste Maria att stötta er med sin kärlek. Till er alla och till era familjer ger jag en särskilt apostolisk välsignelse.