LIBERIUS REGION

Den grävdes ut under andra halvan av 300-talet i norra delen av San Callistobegravningsplatsen. Regionen fick sitt namn av de Rossi när han påträffade tre gravinskrifter från påven Liberius tid (352-366), föregångaren till Damasus. På en av dessa inskrifter, som idag finns i Museo Pio Cristiano i Vatikanmuseerna, talas det om en viss Euplia, en femårig flicka, som blev "deposita in pace sub Liberio papa" (begravd i frid under påven Liberius").
Regionen utmärks av stora cubicula med kryssvalv eller tunnvalv med kolonner uthuggna i tuffen i rummets fyra hörn. Ibland ersätts kolonnerna med pelare. Regionen har också många lucernaria, som är väl synliga också i marknivån. Målningarna är inte många och är spridda på olika platser. De anknyter till välkända katakombmotiv: Kristus "pantokrátor", ett kristusmonogram, Adam och Eva med ormen, Susanna mellan de gamla männen som anklagar henne osv.
I denna region köptes en del cubicula av medlemmar av prästerskapet, som Deusdeit "som böjde de envisas hjärta med sin godhet. Han kultiverade rättvisan och levde ett hederligt liv. Han var rik för de fattiga och fattig för sig själv." Diakonen Tigridas utmärkte sig "för sitt allvarliga liv. Han var också en gammaldags man, noggrann, uppmärksam och följde Guds lag", medan diakonen Redemptus "genomlevde en lovvärd ungdom och förde ett oskyldigt liv."
Diakonerna var nära medarbetare till biskoparna. I Rom arbetade de för påven. I kyrkans hierarki kom de efter prästerna och i de kristna församlingarna ägande de sig åt liturgi, adminstration och sociala insatser.

Gravinskrifterna
I San Callistokatakomberna finns det hela 2378 inskrifter. Många av dem kommer just från Liberius region. Inskrifterna för vidare minnet av ödmjukheten hos den tidiga kyrkan. De vittnar om de första kristnas liv, tro och död. De prisar de avlidnas dygder och förtjänster och är ett minnesmärke över deras deltagande i familjelivet och i det sociala och religiösa livet. De är böner för de avlidna och för de levande.
Inskrifterna lovprisar äktenskap och familj.
Celsius Eutropius förlorade sin unga fru när hon var knappt trettio år gammal efter ett elva år långt lyckligt äktenskap. Han skriver på hennes gravsten att den tid han levde med henne var som paradiset: "Celsius Eutropius till sin fru... som alltid levde tillsammans med mig utan att någonsin ge mig besvär ("sine ulla lesione animi mei"). Hon levde i 31 år, nio månader och 15 dagar. Med sin make levde hon tio år och nio månader. Hon förtjänar att vila i frid."
Probilianus hyllar sin hustrus heder och godhet: "Probilianus till sin fru Felicitas, vars trohet, hedersamma seder och godhet alla våra grannar lärde känna. Under de åtta år hennes make var frånvarande bedrog hon honom aldrig. Hon begravdes på denna heliga plats den 3 januari".
Acutianus föräldrar kallar deras lille son "ett lamm av godhet som offras till Kristus": "Till Junius Acutianus, som levde ungefär tio år. Han förtjänar att vila i frid. Begravd den... I den grav du ser vilar en pojke som talade förståndigt trots sin ringa ålder. Ett lamm som rövats bort av himlen och getts till Kristus".
Augustinus mamma ägnar denna inskrift åt sin tonårige son: "...åt den ljuva vilan, åt den särpräglade fromheten, åt det oskyldiga livet och den förundransvärda visheten hos en kär ung pojke, som valde sin mors religion. Hans förtjänster är outsägliga... Augustinus levde 15 ömma år och tre månader. Den fromma modern till den ljuva sonen i den eviga friden".
En av Macedonianus föräldrar minns med gränslös kärlek den lille Macedonianus, som redan hade förlorat en förälder: "Till min kära son, ljuvare än alla barns ljuvhet, som levde på denna jord nio år och tjugo dagar. En förälder reste denna grav för sitt älskade barn".
I trappan i Liberius region finner man gravinskriften över en exemplarisk ung kvinna: "Till Secunda, beundransvärt god, som levde i 20 år med uppriktig tro. Hennes seder var hedervärda. Hon bevarade alltid sin jungfrulighet. Hon dog i Herrens frid. Till denna förtjänstfulla duva utan galla (som aldrig talade illa om andra), under Mamertinus och Nevictas konsulat".
Valentina sörjs av sina föräldrar med smärtsam kärlek: "Till vår ljuva dotter (nu) i (Herrens) frid. Valentina, så ljuv och så älskad! Jag övervinns av tårar jag inte kan hejda. Jag kan inte få fram ett ord. De som fick ditt leende minns det i hjärtat; det kallar fram fler tårar och kan inte avlägsna sorgen. Plötsligt rövade himlen bort dig till sig".
De kristna deltog fullt ut i alla sociala verksamheter, i olika yrken och arbeten, och ställde sina liv till sin nästas förfogande. Gravinskrifterna bekräftar detta och berättar om deras liv:
Deuterius, lärare i latin och grekiska: "Deuterius, tolk för de antika poeterna och lärare i latin och grekiska, vilar säker (på frälsningen) i lugn frid."
Theòdulus, duktig underofficer och hederlig förvaltare: "Vännernas minne bevarar minnet av Teódulus, som dog med militära hedersbetygelser. Hans lojalitet utmärkte honom bland underofficerarna. commissioned officers. Han var trogen sina medsoldater och vänner. Han var känd för att tjäna Gud hellre än pengarna och för att vara en rättrådig underofficer vid stadsprefekturen. Om jag bara kunde, skulle jag alltid sjunga hans lov, för att han skall få ljusets utlovade gåvor (paradiset)...".
Redemptus, en diakon som begråts av sina medkristna och av påven Liberius: "Du sorg, hejda dina tårar! Du Guds heliga folk frågar efter diakonen Redemptus? Himmelriket tog plötsligt emot honom. Han spelade vackert, sjöng utmärkt och firade med stilla harmoni den helige profeten David (han sjöng psaltarpsalmerna). Hans jordeliv var oskyldigt. Hans ungdom prisades. Nu har det onda besegrats och kan inte längre skada honom. Nu tas han emot av paradiset, som rövade bort honom som vunnit så många segrar över fienden (djävulen) ".
Annius Innocentius, påvens sändebud: "Annius Innocentius, akolyt, levde i 26 år. På kyrkans uppdrag tröttade han ofta ut sig på resor. Han sändes två gånger till de grekiska provinserna, ofta till Kampanien, Kalabrien och Apulien. Till sist sändes han till Sardinien, där han lämnade denna världen. Hans kropp fördes tillbaka till denna plats. Han vilar (nu) i frid, den 25 augusti... ".
Valerius Pardus, grönsaksodlare, framställs med en skära i ena handen och grönsaker i den andra: "Här vilar Valerius Pardus. Felicissima gjorde inskriften för sin utmärkte make".
Ebentius, själavårdande präst: "Här vilar prästen Ebentius. Han uppnådde Kristi prästadöme och förtjänade att leda Guds folk ".
Detta är bara några av de olika inskrifterna från San Callistokatakomberna som beskriver de kristnas liv och deras mångskiftande yrken. Det är tydligt att de var intimt förankrade i sin tids samhälle. Vi kan inte fortsätta att skriva av deras gravinskrifter, men vi kan kort nämna några andra kristna med intressanta yrken:
Dionysius, läkare och präst; Aurelius Aurelianus, centurion i den femte kohorten; Gorgonus, lärare; Paulus, exorcist; Justus, hantverksmästare, avbildad med yxa, skalpell och murslev; Primenius, mathandlare; Puteulanus, marmorskulptör; Jovinus, vagnbyggare; Astasius, Alexander, Picentius, Quintus, Martinianus, Ursus, Felix, "fossores" (dödgrävare); Faustus, kypare. På marmorplattan på en handelsmans grav har man huggit in en våg, och på en timmermans gravsten har man huggit ut en såg och en vattenflaska.
De apologetiska kyrkofäderna på 100-, 200- och 300-talen kunde med rätta avfärda anklagelserna som riktades mot de kristna att vara isolerade från omvärlden, ohederliga och sysslolösa. Deras livsstil var förunderlig, ja rentav otrolig (brevet till Diognetos); de isolerade sig inte alls utan deltog i alla verksamheter precis som hedningarna; kort sagt levde de "i rättvisa och helighet" (Aristeides); "de hade lärt sig av Gud att leva hederligt" (Tertullianus)." "De lever på jorden men är medborgare i himlen."
Inskrifterna på katakomberna belyser den tro de tidiga kristna bekände. De berättar vad de trodde beträffande döden och själens framtid i evigheten. Inskrifterna skvallrar om en utbredd känsla av ro och frid. Man ser inte döden som en förbannelse, som slutet på allting, utan som en fridfull vila i väntan på kroppens uppståndelse, som Kristus utlovat.
En formel som hela tiden återkommer är "I frid, begravd i frid, dog i frid, gav upp anden i frid, sover i frid." Ofta finner vi också välgångsönskan: "Må du leva bland de heliga, i Gud, i Kristus, i den Heliga Anden, i evighet". Ofta illustreras denna önskan av en duva med en olivkvist i näbben, som är en universell fredssymbol. "Felicia, din frid i Herren". Samma visshet återfinns i de andra katakomberna. En inskrift sammanfattar mer än andra de kristnas tro "Den ljuve och oskyldige Severinus sover här i Kristi tecken, i fridens sömn. Han levde mer eller mindre 50 år. Hans själ togs emot i Herrens ljus."
De kristnas slutdestination är Kristi uppståndelse och det eviga livet. Talesman för dem alla är Damasus, han som besjöng katakomberna. I sin inskrift påminner han om några av Kristi mirakel, som när han går på vattnet (Mk 6:45-52); när han återuppväcker Lasaros (Jh 11:1-44) och hans egen uppståndelse (Mt 28:1-10). Sedan hävdar Damasus med absolut övertygelse att Jesus Kristus en dag skall återuppväcka honom:

"Han som går på det stormiga havet,
Han som återger livet till sädeskornen som dör i jorden,
Han som kunde lösa dödens förgörande band efter mörkret,
och återge efter tre dagar till systern Martha hennes bror bland de levande,
jag tror att han skall låta Damasus återuppstå från sin aska".


Home Page