Enrico dal Covolo
Inledning
Katakomberna har kallats kyrkans "stora arkiv". De utgör det mest påtagliga och synliga vittnesbördet om tron hos de första kristna och en helgedom för de första martyrerna som betalade med sitt blod för sin trohet mot sin mästare.
Nyligen tog påven Johannes Paulus II emot medlemmarna av Påvliga
kommissionen för kristen arkeologi och föreståndarna för
katakomberna och sade:
"När man besöker dessa fornlämningar får man direktkontakt
med suggestiva spår av de första kristna. Man kan känna
den tro som motiverade dessa tidiga kristna gemenskaper.(...) Det är
omöjligt att inte bli rörd av dessa enkla men vältaliga
spår av trons första vittnen? (...) Idag kretsar uppmärksamheten
kring jubelåret, då Roms katakomber återigen blir ett
viktigt mål för bön och vallfärd. (...) Tillsammans
med de stora basilikorna i Rom blir katakomberna ett viktigt mål
för pilgrimerna under jubelåret."
Påven påminde alltså om vad han sagt om katakomberna i sitt apostoliska brev Tertio millenio adveniente: "Det första årtusendets kyrka föddes av martyrernas blod: "Sanguis martyrum - semen christianorum" (Tertullianus. De historiska händelser som är förbundna med Konstantin den store skulle aldrig ha kunnat garantera att kyrkan skulle utvecklas så som skedde under det första årtusendet om det inte varit för martyrernas sådd och arvet av helighet från de första kristna generationerna." (n.37; sv. övers. Inför det tredje årtusendet. Katolsk dokumentation 23, Uppsala 1996).
I denna artikel skall vi se närmare på miljön och några huvudpersoner i den kristna kyrkan i Rom i början av 200-talet. En viktig plats upptas av biskopen Callixtus (217-222) som gav sitt namn åt de berömda katakomberna vid Via Appia.
Callixtus
Enligt Liber Pontificalis (den del vi är intresserade av skrevs på 500-talet) var Callixtus natione Romanus, ex patre Domitio, de regione Urbe ravennantium: dvs han var född i Trastevere, i stadens hamnkvarter där sjömännen från Ravenna inkvarterades.
Det första vi får höra om honom kommer från en allt annat än opartisk källa: en av de böcker som tillskrivits Origenes, Mot alla heresier, som först publicerades av E. Miller i Oxford år 1851. Snart tillskrevs den en viss Hippolytos, som vi snart återkommer till. I den nionde boken av detta verk, som handlar om kejsar Commodus regeringen (180-192), möter vi Callixtus i Rom som slav till Carpophorus, i sin tur en frigiven slav från det kejserliga hushållet. Två anklagelser riktades mot Callixtus. Den enda för att en bank gick i konkurs som ägdes av Carpophorus och den andra för att ha avbrutit en judisk gudstjänst. Han dömdes ad metalla på Sardinien med släpptes tack vare Marcia, kejsarens konkubin.
Nästa gång vi hör talas om Callixtus är han tillbaka
i Rom. Zefyrinos, som efterträtt påven Victor (189-199), gav
Callixtus ansvaret för katakombkomplexet vid Via Appia. Det var en
prestigefylld utnämning som handlade om att sköta kontakterna
mellan Roms kristna kyrka - som ägde och administerade egendom genom
föreningsrätten - och myndigheterna. När Zefyrinos dog 217
valdes Callixtus till biskop. Han försökte inleda en dialog mellan
två grupper av teologiska motståndare i kyrkan i Rom. På
ena sidan stod de som höll på Logos, och stöttade Callixtus,
och på andra sidan de som förespråkade monarchia,
Guds rigida enhet. Faran i den förra var att hamna i di-theism (att
tro på två gudar, Fadern och Sonen), medan de andra riskerade
att hamna i "modalism" (Fadern och Sonen är två olika sätt
för den ende guden att visa sig). Författaren till Mot alla
heresier placerade sig själv bland dem som höll på
Logos och anklagade påven för att hålla på den andra
gruppen. "Efter Zefyrinos död", skriver denna källa, "hade Callixtus
uppnått vad han eftersträvade (biskopsämbetet) och exkommunicerade
Sabellius", monarchianismens fanbärare, "och trodde att han så
kunde ta avstånd från kyrkans anklagelse för irrlära.
han var en svindlare utan skrupler och ett tag lyckades han vinna över
alla till sin sida. Hans hjärta var korrupt och hans huvud tomt på
tankar. Han vågade inte säga någonting, eftersom han själv
hade anklagat somliga för att vara ditheister och å andra sidan
hela tiden anklagades av Sabellius för att ha förrått den
ursprungliga tron."
Denna uppfattning är naturligtvis färgad av författarens
egna känslor, men den är användbar för att försöka
förstå den svåra situation i vilken biskopen Callixtus
befann sig. Det var inte fråga om abstrakta idéer utan om
hans ämbetsansvar. Han uppträdde också mer som herde än
som teolog. Så länge det gick sökte påven efter en
medelväg som kunde tillåta teologisk pluralism och bevara kyrkans
enhet. Men när denna kompromiss hotade renlärigheten exkommunicerade
han extremisterna på bägge sidor (först Sabellius och sedan
författaren till Mot alla heresier) och stärkte så
gemenskapen i kyrkan. Tvärtom mot hur Callixtus beskrivs i nionde
boken av Mot alla heresier visar han sig vara en försiktig
och omsorgsfull herde som kraftfullt ledde den gemenskap som anförtrotts
honom.
Sista akten i historien om Callixtus visar en herde som offrar sitt liv för sina får. Här lämnar vi Mot alla heresier och läser i stället påvens martyrberättelse, hans Acta Martyrii. Bland alla de legendariska helgonliv som senare utarbetades är dessa Acta troligen unika. Bland en mängd berättelser från kejsar Alexander Severus styre (222-235) innehåller denna text en acceptabel historisk kärna och ett band till just de kejsare det är fråga om: Alexander själv och hans föregångare Antoninus Elagabalus. Att döma av källorna tycks påven år 222 - under de historiskt belagda oroligheter som åtföljde Elagabalus och hans moder Soemias död - ha kastats från det hus i Trastevere där han bodde ned i en brunn och stenats (per fenestram domus praecipitari, ligatoque ad collum eius saxo, in puteum demergi, et in eo rudera cumulari). Berättelsen i dessa Acta har indirekt bekräftats av utgrävningar som utfördes av Aldo Nestori (1968) i Calepodiuskatakomberna vid Via Aurelia. Callixtus begravdes nämligen inte i sin egen katakomb. Uppenbarligen föredrog de kristna i Trastevere att begrava kvarlevorna av Callixtus och av prästerna Calepodius och Asclepiades som dödats tillsammans med honom vid Via Aurelia hellre än vid Via Appia. Upptäckten av Callixtus ursprungliga grav - som på 300-talet förvandlades till en gravkyrka - bekräftar den kortfattade uppgiften i Depositio Martyrum (14 oktober) att Callixtus skall ha begravts vid tredje milstenen vid Via Aurelia. Nestoris utgrävning visade en gravkyrka som påminde om dem som byggdes långt senare på 600-talet och som i sin tur bekräftar huvudlinjerna i berättelsen i Acta.
Men berättelsen om Callixtus slutar inte med hans död. Trastevere,
hamnkvarteret, var berömt för sina många vinkrogar, cellae
vinariae, och för sina värdshus, popinae. De kristna
tycks ha stridit med ett värdshus om vem som fick använda den
plats som helgats av hans martyrdöd. Kejsar Alexander Severus, som
efterträtt Elagabalus år 222, engagerade sig personligen i frågan
som löstes till de kristnas fördel. "Han befallde (rescripsit)
mycket klokt", säger texten i Historia Augusta, "att dessa
platser mycket väl kan användas för kult av gudarna även
om de tidigare varit popinarii".
För att förstå vad det var fråga om måste
vi förstå terminologin. Vi vet att huset där påven
var född låg i Trastevere. Troligen gjorde Callixtus om sitt
hus till en domus ecclesiae som användes för att fira
liturgin. Det var från detta hus som han kastades ned och dog som
martyr. Till minne av sin biskop ville de kristna att denna plats inte
skulle vanhelgas av popinarii, och därför bad de om kejsarens
hjälp. Alla visste att Alexander Severus tyckte om kristna. I sin
berömda bok Le chiese di Roma dal IV al X secolo går
Matthiae så långt att han säger att "titulus Callisti
är den äldsta kristna gudstjänstlokal vars historiska ursprung
och plats är helt säkra. (...) Bredvid dagens kyrka Santa Maria
in Trastevere ligger den lilla kyrkan San Callisto som kanske markerar
den plats där denna titulus låg." Längre fram,
på 800-talet, fördes kvarlevorna av martyrerna Callixtus och
Calepodius till kyrkan Santa Maria in Trastevere. Sedan dess vilar Callixtus
invid sitt eget hem.
2. Hippolytos
Efter mer än ett århundrades forskning är de flesta idag överens om följande bild av vem Hippolytos var.
Han skall ha varit en högt uppsatt medlem av kyrkan i Rom som följde Logosteologin och värnade om en sträng moralisk disciplin, och som råkade i konflikt både med biskop Zefyrinos och hans efterträdare Callixtus. Det var inte bara fråga om de teologiska lärostrider som man kan läsa om i Mot alla heresier. Hippolytos handlade också utifrån illa dold avund över att Callixtus och inte han själv hade valts till biskop. Det ledde honom till ett fulltändigt brott. Hippolytos lät sig vigas till biskop och grundade sin egen kyrka vilket ledde till en schism bland Roms präster och kristna folk. Så blev Hippolytos historiens förste "motpåve". Schismen fortsatte under påven Pontianus (230-235) under vilken Hippolytos kanske - som vi skall se - lyckades föra sin grupp tillbaka till kyrkans enhet. Både Pontianus och Hippolytos greps under de förföljelser som enligt Eusebius var ett initiativ från kejsar Maximinus Thrax mot de kristna "av hat mot Alexander Severus omgivning, där de flesta var kristna". När Alexander dog 235 sändes Pontianus och Hippolytos i exil till Sardinien dömda ad metalla. Då beslöt Pontianus som första påve någonsin att abdikera. Han gjorde så både för att inte skapa svårigheter för kyrkan i Rom i hans frånvaro och för att göra det lättare för Hippolytos att återvända till kyrkans gemenskap. Så fick Pontianus glädjen att välkomna den försonade Hippolytos och bägge dog som martyrer. Listan på de romerska biskoparnas begravningsdagar, Depositito episcoporum anger att Hippolytos begravdes vid Via Tiburtina medan Pontianus begravdes i San Callistokatakomberna.
Men denna berättelse är egentligen en alltför lyckad harmonisering av källorna. Den bygger på att man blandar ihop flera personer med samma namn som man borde skilja på. Redan de första kyrkohistorikerna, Eusebius och Hieronymus, föll i denna fälla på 300-talet. Eusebius säger att Hippolytos var "ledare för en kyrka" och nämner ett antal skrifter, bl a en påskkalender. Hieronymus säger att Hippolytos var en biskop men inte var.
Denna förvirring blev inte bättre av två händelser år 1551 och 1851.
1551 påträffades en svårt skadad staty av en person som sitter på en tron. På vardera sidan av tronen och på dess baksida sitter inskrifter. Där kan man läsa titlarna på en rad skrifter, inklusive en påskkalender, som genast identifierades som den som Eusebius tillskrev Hippolytos. När Pirro Ligorio renoverade statyn mellan 1564 och 1565, gav han dem namnet "Hippolytos, biskop av Portus, som levde under kejsar Alexander". Man tillskrev Hippolytos de skrifter som nämns på tronen inklusive påskkalendern.
1851 publicerade E. Millar för första gången under Origenes namn Mot alla heresier. Den första boken hade varit känd sedan 1701; den andra och tredje har ännu inte påträffats. Bok fyra till tio återupptäcktes i en grekisk handskrift på berget Athos och finns nu i Paris. Snart tillskrevs alla tio böckerna samme Hippolytos som i statyn som upptäckts trehundra år tidigare. Denna briljanta rekonstruktion förseglades med A. von Harnacks auktoritet och accepterade allmänt. Hippolytos hade nu blivit en ytterst produktiv författare, i klass med Origenes vad gäller bredd om än inte för sitt djup: exeget och predikare, bekämpare av heresier, kronograf och debattör.
Men problemet kvarstår att tillskriva en och samma författare skrifter som är så olika vad gäller kultur, teologi och språk. Detta är en kil som kan spräcka hela rekonstruktionen. Den första attacken mot den accepterade uppfattningen gjordes 1947 av P. Nautin. 1976 och 1988 följdes han av två italienska forskare, varibland V. Loi som gick bort ung, M. Simonetti och - beträffande den berömda statyn - Margherita Guarducci. Oavsett vilken hypotes man vill anamma är "Hippolytosfrågan" idag långt ifrån löst på ett tillfredsställande sätt.
Loi och Simonetti vill dela upp skrifterna mellan två författare med samma namn, vilket tycks passa bättre med vad vi vet än andra hypoteser. Enligt denna hypotes - som förefaller sannolik - måste man skilja mellan två män som hette Hippolytos. Det fanns en Hippolytos i Mindre Asien som skrev de flesta exegetiska skrifterna och en Hippolytos i Rom, som är identisk med martyren och som nämns av Depositio episcoporum. Det finns ingen orsak att tvivla på att denne Hippolytos har existerat, dött som martyr och begravits, även om det finns mycket kvar att reda ut om hans liv.
Slutsatser
Den historiska evidensen från San Callistokatakomberna har påmint oss om en livlig och intressant splittring i den kristna kyrkan i Rom i början av 200-talet. Härav kan man dra åtminstone två lärdomar som kan vara användbara för dem som leder kulturellt intresserade grupper och pilgrimer till katakomberna.
Först och främst: en metodfråga. Kyrkans tidiga historia och särskilt gravarna i katakomberna presenteras ibland på ett "förkritiskt" sätt. Vi ger för stort utrymme åt uppbyggliga historier som inte håller för en kritisk analys. Dessa ytliga känslor hamnar i svårigheter i mötet med vetenskapen och riskerar att bli till hinder i stället för tillfällen för tron att växa. Det finns bra hjälpmedel. Vi är redan framme vid tredje upplagan av A. Baruffa, The Catacombs of San Callisto. History -Archaeology and Faith, Libreria Editrice Vaticana. Den finns på flera språk.
För det andra: innehållet. Vilket slags lärare
kan förmedla en levande bild av fornkyrkans historia?
Det är en komplex fråga som förtjänar ett genomtänkt
svar.
När man berättar om fornkyrkans arv och lära riskerar
man att falla i endera av två fallgropar.
Å ena sidan riskerar man att vilja söka efter kristna
rötter i idealiserade former eller på sätt som man omedelbart
kan tillämpa på vår tids kyrka. Callixtus och Hippolytos
visar att kyrkan i denna världen består av både mänskligt
och gudomligt. På hennes åker växer den goda säden,
men en fiende har sått ogräs. En troende människa kan inte
undvika att göra kritiska ställningstaganden i studiet av fornkyrkan.
På 100- och 200-talet stod de kristna inför en ny kultur när
de måste försona det klassiska arvet med evangeliets värden.
Kyrkofäderna föreslog en dialog mellan tro och kultur som en
lösning, som man ser i fallet Callixtus och så vitt man vet
också i Hippolytos, men den accepterades inte av alla. Det är
inte säkert "att vi har alla historiska fakta och ändå
är historien vår enda källa" (R. Cantalamessa).
Å andra sidan är det lika farligt att inte acceptera
"fornkyrkans karism". Vi är övertygade om att studiet av fornkyrkan
är både viktigt och oersättligt för dagens kyrka.
Den tidigaste perioden, som på många sätt tar slut med
konciliet i Nicaea, har en särskild karism. Det är den tid då
arvet från apostlarna fästs i kyrkans tradition. Mötet
mellan tro och kultur under de första tre århundradena bar frukt,
vilket vi aldrig får glömma, i språket och i förenandet
av olika kulturer och deras historia, i skapandet av en gemensam "kristen
anda" i världen och i formuleringen av nya tankar om hur människan
skall leva.
Därför förblir "katakombernas kyrka" högst användbar för att förstå och tolka vår tids kyrka inför det tredje millenniet.
Enrico dal COVOLO, dekan
för Pontificium Institutum Altioris Latinitatis (Fakulteten för
kristen och klassisk kultur, Påvliga Salesianska Universitetet),
professor i grekisk kristen litteratur, medlem av Jubelårets historisk-teologiska
kommission. Författare till "I Severi e il Cristianesimo", "Chiesa-Società
e Politica", "Storia della Teologia", "Introduzione allo Studio dei Padri
della Chiesa".
E-mail: Lettere@ups.urbe.it