1. Inledning: Martyrer som trons vittnen och lärare
 

2. Martyrernas Acta

 
    3. Eusebius från Caesarea, vår viktigaste källa till martyrernas acta
    3.1 Martyrerna i Alexandria i Egypten
    3.2 Martyrerna i Thebais i Egypten
    3.3 Martyrerna i Tyros i Fenikien
    3.4 Martyrerna i Pontus i Mindre Asien
    3.5 Symphorosa och hennes sju söners martyrium
    3.6 Ptolemais, Lucius och en annans martyrium
    3.7 Maximus martyrium
    3.8 Martyrerna i Scillium
    3.9 De kristnas martyrium i Alexandria
    3.10 Centurionen Marinus martyrium
    3.11 Diakonen Euplius martyrium
    3.12 De fyrtio martyrerna i Sebaste
    3.13 Symeons martyrium
    3.14 Polykarpos martyrium
    3.15 Karpos, Papylos och Agathonikes martyrium
    3.16 Apollonios martyrium
    3.17 Pionios martyrium
    3.18 Oräkneliga martyrer
    3.19 Konons martyrium
    3.20 Asketerna Samonas och Gurias martyrium

5. Slutsatser - att minnas martyrerna och deras vittnesbörd om kärlek till Kristus och kyrkan (Påven Johannes Paulus II i "Incarnationis mysterium", bullan som utlyser jubelåret 2000)

6. Martyrer som radikala vittnen (Juan E. Vecchi, generalsuperior för Don Boscos salesianpräster)

    Det behövs rejält med mod för att leva nuförtiden. Det finns många skäl att oroa sig även om det i grund och botten är en bra tid för att leva med hopp om en mer fridfull och behaglig framtid. Många riskerar sitt liv för att försvara sina ideer och sin frihet. Vi har strålande exempel på hjältemod. 
    Ändå tvingas de kristna till uppoffringar för att kunna förbli sådana. I somliga delar av världen finns det fortfarande förtryck och förföljelser som tvingar dem som vill förbli trogna mot Kristus att vara det i hemlighet, som under förföljelserna under antiken. Om de upptäcks får de ofta betala dyrt.
    Det går inte alltid så långt, men det finns mindre uppenbara former av förföljelser. Man kan bli utstött, diskriminerad på tusen olika sätt, förlöjligad för att sin kristna tro!
    Sådana förföljelser är inget nytt. När Kristus sändes till korset började en tvåtusen år lång historia: den som handlar om de kristna martyrerna, och som aldrig kommer att ta slut. Kristus sade själv: "De har förföljt mig, och de skall förfölja er också". Det är ett kännetecken för Kristi kyrka: den är en martyrkyrka.
    Men det finns sidor i denna historia som förtjänar en särskild uppmärksamhet. De handlar om martyrerna under den kristna kyrkans första århundraden, då deras blod utgjöts i överflöd. 
    Det är både nyttigt och nödvändigt att återvända till denna historia. Och kom ihåg: det är fråga om historiska händelser, inte legender utan dokumenterad historia, varken fabler eller myter. Av dem kan vi lära oss hur man praktiserar sin tro på ett hjältemodigt sätt och hur vi kan komma över våra svårigheter vilka de än må vara.

2. Martyrernas acta

    Martyrernas acta är de mest officiella och äldsta dokument som finns om kyrkan under förföljelserna.  De är nämligen samtida berättelser om de händelser de skildrar. En del av dem är protokoll från rättegångarna mot de kristna och kallas  "Acta proconsularis" eftersom rättegången leddes av en ämbetsman med titeln prokonsul. Andra acta är alltså ögonvittnesskildringar. Sedan finns det också "passionsbrev", rundbrev om martyrer som sändes från den ena kyrkan till den andra, och "passionsberättelser" som delvis går tillbaka till martyrerna själva. 
    De flesta acta citeras av Eusebius av Caesarea (början av 300-talet) i hans "Kyrkohistoria" och hans skrift "Martyrerna i Palestina"; av Lactantius (början av 300-talet) i hans "De mortibus persecutorum"; av Cyprianus (200-talet) i hans brev och i predikningar till martyrernas ära av de stora kristna talarna som Ambrosius, Augustinus, Maximus av Turin, Petrus Chrysologus i väst; och Basilios, Gregorios av Nyssa och Johannes Chrysologus i öst.
    Martyrernas acta höglästes på deras årsdagar under eukaristifirandet. Firandet av martyrernas minne är förknippat med firandet av Kristi minne. Martyrerna upplevde nämligen Kristi eget lidande på nytt i hans död och uppståndelse.

Eusebius föddes i Caesaraea i Palestina omkring år 265. Han studerade i den lärde Pamfilos skola och fick en grundlig intellektuell bildning, särskilt i historia. Han valdes till biskop i sin hemstad och blev sin tids mest lärde man. Han skrev många böcker om teologi och bibeltolkning, men hans viktigaste verk är hans "Kyrkohistoria" i tio volymer, som var resultatet av 25 års noggrann och grundlig historisk forskning.
    De första sju böckerna berättar han om kyrkans historia från början till år 303. Bok 8 och 9 handlar om den förföljelse som inleddes av Diocletianus år 303 och som i öst avslutades 306 men i väst fortsattes av Galerius till toleransediktet 311 och Maxentius död (313). Bok 10 handlar om hur kyrkan återhämtade sig och fram till Konstantins seger över Licinius och rikets enande (323).
    Innan han började skriva hade Eusebius samlat in och skrivit av en stor mängd dokument (protokoll från rättegångar mot martyrer, passiones, försvarstal, vittnesbörd från enskilda och grupper) också från martyrier före Diocletianus förföljelse i sitt verk "Samling av gamla martyrier", som har gått förlorat men delvis finns bevarat i hans Kyrkohistoria. 
    Eusebius överlevde Diocletianus förföljelse (303-311) och var ett viktigt ögonvittne. Han var själv med när kyrkor förstördes, böcker brändes, och bevittnade grymma martyrier i Palestina, Fenikien och nära Thebais i Egypten. Han har efterlämnat ett värdefullt historiskt verk.
    Trots luckor och misstag förblir hans Kyrkohistoria "det mest kända historiska verket och ibland den enda tillförlitliga källan"(Angelo Penna i Enciclopedia Cattolica, Città del Vaticano, 1950, vol. V, sid 842-854).
    Här presenterar vi en begränsad samling historiska händelser, en kort antologi som hämtats från originaltexterna av dessa författare. Så kan vi få veta hur våra bröder och systrar i tron led, torterades och dog för Kristus.

Martyriet omfattar hela kyrkan och dess historia.
    De martyrer, som nämns i denna korta textsamling, hör till olika århundraden, var olika slags människor, kom från olika nationer och socialgrupper;de företrädde hela kyrkan. De var män och kvinnor, rika och fattiga; gamla (Symeon var 120 år gammal) och unga (Symphorosas sju "söner"): präster och biskopar (Symeon, Polykarpos, Akakios, Karpos och  Sagaris var biskopar; Pioios var präst; Euplios och Papylos var diakoner) och vanliga kristna: Apollonios, en senator; Maximus en köpman; Konon en trädgårdsmästare; de fyrtio martyrerna från Sebaste var legionärer; Marinos var en centurion; Symphorosa och Agathonike var familjemödrar; de var av ädel börd (som Apollonios) och tillhörde folkets enklaste skikt (som Konon, och andra kristna vars namn har glömts bort).
    Alla vittnade de med det smärtsamma offret av sitt liv för sin trohet till Kristus. Martyrernas acta berättar fornkyrkans sanna historia.

"Ur ett brev av Fileas till invånarna i Tmuis" Fileas var biskop i kyrkan i Tmuis, en liten stad öster om Alexandria. Han var berömd för de offentliga ämbeten han uppburit och för sina insatser i kultur och filosofi. Han var en ung adelsman med fru och barn och troligen hade han varit hedning. Från fängelset skrev han ett brev där han beskrev slakten på kristna som han själv hade upplevt och lovprisade martyrernas mod och tro. Han dog som martyr genom halshuggning år 306.

"Med alla dessa förebilder framför sina ögon i de inspirerade och heliga skrifterna, tvekade inte de saliga martyrerna ibland oss. De riktade själens blick mot den allsmäktige och beslöt att dö för sin tro. De klamrade sig fast vid sin kallelse medvetena om att vår Herre Jesus Kristus blev människa för vår skull för att förstöra varje slags synd och göra det möjligt för oss att gå in i det eviga livet. Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.
De Kristusbärande martyrerna längtade efter större gåvor och utstod varje salgs lidande och plågor som orättfärdigheten kunde uppfinna, inte bara en gång utan i vissa fall två gånger. Deras vakter tävlade om att hota dem på olika sätt men också om att verkställa dem, men de vacklade aldrig, för fullkomlig kärlek fördriver fruktan. Vilka ord skulle räcka till för att berätta om deras hjältemodiga mod under alla prövningar?
Alla som ville fick förolämpa dem och en del slog den med påkar och piskor, andra med remmar och somliga med repändar. Dessa plågor var ett spektakel som förändrades oavbrutet och som var fullständigt avskyvärt. En del bakbands och hängdes upp på en galge varefter deras lemmar slets isär av maskiner. Sedan fick torterarna arbeta på alla delar av deras hjälplösa kroppar. När det är fråga om mördare slår man bara mot sidorna men här slog de rentav mot buken, benen och kinderna. Andra hängdes upp i ena handen och hissades upp. Ingen dödskamp kunde vara så förfärlig som när deras lemmar och leder sträcktes ut.
Andra bands fast vid pelare med fötterna ovanför marken medan kroppsvikten drog åt repen allt hårdare.
Detta utstod de inte bara medan guvernatören talade till dem utan nästan hela dagen. Så snart han gick till nästa grupp lämnade han sina officerare som vakter vid den första gruppen för att se om någon skulle ge upp under tortyren. Han beordrade dem att binda dem allt hårdare. När de drog sin sista suck skulle de skära ned dem och släpa bort dem.
De skulle inte vis minsta hänsyn till oss utan behandla oss som om vi inte existerade längre. Det var ytterligare en tortyr som våra plågoandar hade hittat på förutom pryglingen. Efter dessa förfärliga plågor placerades en del i stocken med fötterna utsträckta så att de var tvungna att ligga på ryggen, vilket de inte kunde på grund av såren de hade på hela kroppen. Andra kastades ned på marken och lämnades hjälplösa som följd av bödlarnas koncentrerade angrepp. Åskådarna såg en syn som var värre än själva tortyren, för de bar på sina kroppar spåren av torterarnas gränslösa uppfinningsrikedom.
En del dog under tortyren så att deras plågoandar kom på skam genom deras fasta beslutsamhet. Andra låstes in i fängelset halvdöda och avled några dagar senare. De andra kunde klara sig och fick nytt mod allt eftersom tiden gick i fängelset.
När ordern var given skulle de välja mellan att röra vid det avskyvärda offret (i så fall fick de gå oskadda och fick av sina förföljare en frihet som förde med sig en förbannelse) och att vägra offra och så gå det allra strängaste straffet till mötes.
Utan att tveka ett ögonblick gick de glatt mot sin död, för de visste vad den heliga skriften säger: "Den som offrar till andra gudar skall tillintetgöras" (2 Mos 22:20) och "Du skall inte ha andra gudar jämte mig (2 Mos 22:3)."

Eusebius avslutar med följande ord: "Sådant var det budskap som martyren, som älskade både visheten och Gud, sände till de kristna i sitt stift före den sista domen, medan han ännu satt i fängelse. Så förklarade han sin egen belägenhet och uppmanade samtidigt dem att hålla fast vid den sanna religionen i Kristus också efter hans annalkande fullbordan" (Eusebius, Kyrkohistoria, I. VIII, c. X).

Andra bands fast vid träd och stubbar och dog en hemsk död. Med hjälp av maskiner drog man ned kraftiga trädgrenar, band fast martyrernas ben vid dem och lät dem sedan flyga upp igen så att de slet isär sina offers kroppsdelar på ett ögonblick.

Så fortsatte de inte under några dagar eller veckor utan under flera år. Ibland dödades tio eller fler, ibland mer än tjugo, ibland minst trettio, andra gånger nästan sextio. Vid vissa tillfällen dödades hundra män, kvinnor och små barn, som dömdes till en rad ständigt föränderliga straff.

Vi var på dessa platser och såg flera avrättningar själva. En del offer halshöggs, andra brändes ihjäl. Så många dödades på en enda dag att yxan blev slö och gick i bitar och den utmattade bödeln fick bytas ut.

Hela tiden såg jag att de som satt sin förtröstan till Kristus, Guds son, uppfylldes av en förunderlig iver och en verkligen gudomlig kraft. Så snart en grupp hade dömts, hoppade andra upp på plattformen framför domaren från alla sidor och förklarade att de var kristna.

De brydde sig inte om de många olika förfärliga formerna av tortyr utan talade oförskräckt om sin kärlek till Gud. Med glädje, skratt och munterhet mottog de dödsdomen. De sjöng hymner och tacksägelser till världsalltets Gud till sitt sista andetag.

Än mer förundransvärda var de som var kända för sin rikedom, familj och rykte, för bildning och filosofi, men ändå lät allt annat vika för den sannan religionen och tron på vår frälsare och herre Jesus Kristus." (Eusebius, Kyrkohistoria I, VII, c.9).

Men vi bör beundra också dem som dog som martyrdöden i sitt eget land (Fenikien), där oräkneliga skaror av män, kvinnor och barn föraktade detta förgängliga liv och mötte döden i alla dess former för vår frälsarens lära.
Somliga blev skurna, lades på sträckbänken, pryglades hänsynslöst och underkastades oräkneliga andra plågor som var så oändligt mångfaldiga att de var för hemska för att beskriva, och slutligen brändes de till döds.
Andra sträckte glatt ut sin hals för bödelns yxa. Andra dog under tortyr. Somliga svältes ihjäl medan andra korsfästes, som man brukar göra med brottslingar. Andra spikades fast upp och ned med än större grymhet och hölls vid liv tills de svalt ihjäl på korset. (Eusebius, Kyrkohistoria, I, VIII, 8)

Andra i Pontos utsattes för sådant som får åhöraren att rysa. Spetsiga flisor kördes in under naglarna på bägge händer. I andra fall hälldes smält bly över deras ryggar så att kroppens vitala delar brändes upp.
Andra fick utstå skamliga, obarmhärtiga och onämndbara plågor i sina könsdelar och inälvor. De ädla domarna som upprätthåller lagen hittade på dessa brutala plågor som bevis på sin uppfinningsrikedom. De uppfann hela tiden nya skymfer som om de tävlade med varandra och försökte överglänsa varandra.
Den värsta olyckan drabbade de kristna när plågoandarna tröttnade på sin förfärande ondska, på dödandet, och blev mätta på blodsutgjutelse. Då övergick till vad de uppfattade som vänlighet och mänsklighet och trodde att de inte längre tillfogade oss skada. De sade att det var osmakligt att befläcka staden med blod av deras egen ras och att utsätta de styrande för anklagelsen för grymhet, trots att de är så milda och vänliga mot alla. Kejsarmaktens mänskliga auktoritets godhet borde usträckas till alla människor, sade de, och i fortsättingen skulle ingen straffas med döden. De hade redan upphört med denna bestraffning mot oss tack vare kejsarens barmhärtighet.
Därför utfärdades order om att ögon skulle stickas ut och ett ben huggas av. Det var vad de menade med barmhärtighet och lätta straff.
Genom denna barmhärtighet som visades av Guds fiender går det inte längre att räkna den väldiga mängd människor som först fick sitt högra öga uthackat med svärd och bränt med eld, och vänstra foten förstörd genom att glödgade järn fästes vid lederna. Sedan dömdes de till provinsens kopparminor, inte för att utnyttja dem som arbetskraft utan för att de skulle misshandlas och utsättas för umbäranden. Därtill kom mängder av andra oräkneliga plågor som var för många för att räkna upp.
Under dessa prövningar lät Kristi strålande martyrer sitt ljus skina så över hela världen att ögonvittnena överallt förundrades deras mod. De visade nämligen på vår frälsarens verkligt gudomliga och outsägliga kraft. Det skulle ta för lång tid att räkna upp alla deras namn - rättare sagt skulle det vara omöjligt. (Eusebius, Kyrkohistoria, VIII, 12)

"Kejsar Hadrianus hade byggt ett palats och ville konsakrerade det med skamliga hedniska riter. Med offer hade han börjat utfråga avgudarna och demonerna som bodde där när han fick följande svar: "Änkan Symphorosa och hennes sju söner plågar oss varje dag genom att åkalla sin gud. Om du själv får henne och hennes sju söner att offra enligt våra riter, lovar vi att ge dig allt du ber om."
Därför lät Hadrianus fängsla henne och hennes sju söner i hipp om att förmå henne att offra till gudasrna. Men Symphorosa sade till honom:  "Min make Jetulius och hans bror Amatius tjänade som tribuner i din armé och utstod då all slags tortyr men offrade inte till avgudarna. Som kraftfulla idrottsmän besegrade de demonerna med sin död. De halshöggs hellre än att ge upp och offrade sin död för Kristi namn, vilket världens jordiska människor ser som en skam men enligt äglarnas åsikt gav dem ära och evig härlighet. Nu är de hos änglarna upphöjda i triumf över sitt lidande och lever i evighet i himlen hos den evige konungen."
Kejsaren svarade Symphorosa: " Du och dina söner skall offra till de allsmäktiga gudarna. Annars offrar jag dig och dina söner."
Då tillade Symphorosa: "Varför unnas jag nåden att bäras fram med mina barn som ett offer till Gud?"
Kejsaren svarade: "Jag skall göra dig till ett offer till mina gudar."
Symphorosa svarade: "Dina gudar kan inte ta emot mig som ett offer. Men om jag offras i Kristi namn får jag makt att bränna upp alla dina demoner."
Kejsaren fortsatte: "Du får välja själv: offra till mina gudar eller dö en tragisk död."
Då svaradeSymphorosa: "Du tror att jag ändrar mig för ett sådant hot. Jag vill inget hellre än att vila i frid hos min make Jetulius som du har dödat för Kristi namn."
Kejsar Hadrianus lät föra henne till Herculestemplet och där slogs hon och hänges upp i håret. Men när han såg att det inte gick att få henne att ändra sig, lät han kasta henne i floden med en sten bunden vid halsen.
Hennes bror Eugenius arbetade på kurian i Tivoli. Han hämtade upp kroppen och lät begrava den i stadens utkanter.
Nästa dag lät Hadrianus föra fram alla sju sönerna inför sig på en gång. När han såg att varken löften eller hot kunde förmå dem att offra till gudarna, lät han köra ned sju pålar i marken runt Herculestemplet. Med hjälp av maskiner lät han sätta upp de unga männen på pålarna. Sedan dödade han dem. Crescentius fick sin strupe genomborrad, Julianus bröstet, Primitivus naveln, Justinus axeln, Stracteus revbenen, och Eugenius revs sönder från topp till tå.
Nästa dag kom kejsar Hadrianus till templet och lät föra bort deras kroppar och kastade dem i ett djupt hål på den plats som prästerna kallade "de sju avrättades plats".
Därefter upphörde förföljelsen i ett år och sex månader. Under denna tid kunde man ge en värdig begravning åt martyrernas kroppar och man reste gravar för dem vars namn var skrivna i livets bok.
Den himmelska födelsedagen för dessa heliga kristna martyrer, Symphorosa och hennes sju söner, firas 15 dagar före Kalendae i augusti (17 juni). Deras kroppar vilar vid Via Tiburtina omkring åtta mil från Rom, i vår herres Jesu Kristi välde. Hans är äran och härligheten i evighet. Amen". (ur F. Cardulo, "Acta Symphorosae et sociorum, Rome, 1588).

Följande utdrag är hämtat från Justinus andra försvarstal. Det inspirerades av en rättegång mot tre kristna som ägde rum i Rom 162 eller 163 under prefekten Urbicus och skrevs ned kort tid efteråt. Berättelsen är enkelt skriven utan retoriska ornament men utgör ett kraftfullt försvarstal för den kristna tron.
Varför döma en människa vars tro finner uttryck i en så sträng livsstil och som undviker alla naturens svagheter? Detta är innebörden i vad martyren Lucius säger. Det är också andan hos Justinus, som bara några år senare själv beseglade sitt öde med sitt blod.

En kvinna var gift med en man som levde ett dåligt liv i vilket hon själv tidigare hade deltagit. Men så snart hon hade lärt känna Kristi undervisning ändrade hon sitt liv och försökte övertala sin make att förbättra sitt liv. Hon påminde honom om Kristi lära och varnade honom för den eviga eld som har beretts för dem som inte lever i självdisciplin och förnuftigt. Men mannen fortsatte i sin osedlighet och bedrövade sin hustru med sina handlingar. Då tänkte hans hustru att det skulle vara fel att fortsätta leva med en man som söker efter njutning varhelst han kan finna den, oavsett om det är mot lagen eller naturlagen. Därför ville hon skiljas. Men hennes släktingar rådde henne att stanna kvar eftersom hennes man en dag kunde bättra sig. Därför tvingade hon sig själv att stanna kvar hos honom.
Sedan reste hennes man till Alexandria. Hon nåddes av rykten om att han betedde sig värre än tidigare. Hans fru ville inte bli medbrottsling i hans illgärningar genom att fortsätta att vara hans hustru och dela hans säng och bord. Därför gav hon honom ett skilsmässobrev, ett repudium, och lämnade honom.
Hennes make borde ha glatt sig över att hans fru hade slutat bete sig som tidigare med tjänstefolk och anställda, dricka och ägna sig åt alla slags laster, och över att hon rentav försökte få honom att sluta. Istället anmälde han henne för att ha lämnat honom utan hans samtycke och tillade att hon var kristen. Sedan sände hon en vädjan om hjälp till dig, kejsare, och bad att hon först skulle få reda ut sina affärer och sedan försvara sig mot anklagelserna. Och du medgav detta.
Hennes tidigare make kunde inte upprätthålla anklagelserna utan vände sig till en viss Ptolemais, mannen som hade undervisat henne i kristen lära. Han övertalade en centurion han kände, som hade sänt Ptolomais i fängelse, att överraska honom och helt enkelt fråga honom om han var kristen. Ptolemais älskade sanningen och var inte lögnaktigt lad. Därför medgav han att han var kristen. Då kedjade centurionen honom och såg till att han fick sitta länge i fängelse. När han slutligen fördes fram inför Urbicus, blev han bara tillfrågad om han var kristen. Och återigen var han så medveten om allt gott han fått genom Kristi lära att han bekände att han hade fostrats i den gudomliga dygden. En människa som skäms över någonting kan antingen förneka eller undviker att erkänna det eftersom han skäms. Men så är det inte med en riktig kristen.
När Urbicus befallde att han skulle avrättas såg en annan man, Lucius, som också var kristen, att det var en oresonlig dom, och ropade till Urbicus: "Varför har du dömt denna man till döden? Han har inte dömts skyldig till äktenskapsbrott, mord, stöld, plundring eller något annat brott. Han har bara bekänt att han är kristen. Urbicus, ditt sätt att döma är inte värdigt vår kejsare Antoninus Pius, det är ovärdigt kejsarens son, som älskar visheten, och det är ovärdigt den heliga senaten.
Urbicus svarade inte utan sade bara till Lucius: "Jag tror att du också är kristen."
Lucius nickade hjärtligt och sade att det var en nåd för honom att dö, för han lämnade de ondas värld för att bege sig till den himmelske faderns boning. En tredje man som också förklarade att han var kristen dömdes också till döden (ur Justinus, Försvarstal 1,2).

Maximus var en kristen från Mindre Asien. Han är känd bara genom berättelsen om sitt martyrium. Han förkunnade fritt att han var kristen med en inställning som kyrkan inte helt godkänner, men han var modig och klarade provet.

"Kejsar Decius ville krossa och utplåna de kristnas lag. Därför sände han edikt över hela världen. I dem befallde han de kristna att överge den sanne och levande guden och offra till demonerna. De som inte lydde skulle bestraffas.
Vid den tiden förklarade Maximus, en helig man som var trogen Herren, spontant att han var kristen. Han var en enkel människa och tjänade sitt uppenhälle som köpman. Han greps och fördes fram inför Asiens prokonsul Optimus.
Prokonsuln frågade honom: "Vad heter du?"
Han svarade: "Jag heter Maximus".
Prokonsuln fortsatte: "Vilken är din ställning?"
Maximus svarade: "Jag är född fri men Kristi slav."
Prokonsuln fortsatte: "Hur förtjänar du ditt uppenhälle?"
Maximus svarade: "Jag är en plebej och lever av min handel."
Prokonsuln frågade: "Är du en kristen?"
Maximus svarade: "Fastän jag är en syndare är jag en kristen."
Prokonsuln sade: "Känner du inte till våra ädla härskares dekret som nyligen utfärdats?"
Maximus frågade: "Vilka dekret?"
Konsuln förklarade: "De som beordrar alla kristna att överge sin meningslösa vidskepelse och erkänna den sanne härskaren vilken allting är underkastat och dyrka hans gudar".
Maximus svarade: "Jag har lärt känna de orättfärdiga edikt som kommit från denna världens härskare. Det är på grund av dem som jag offentligt förklarar att jag är kristen."
Prokonsuln befallde: "Offra då till gudarna!"
Maximus svarade: "Jag skall bara offra till den enda Gud som jag har tjänat sedan min ungdom."
Prokonsuln insisterade: "Offra för att rädda dig själv. Om du vägrar, kommer jag att se till att du svimmar under alla slags tortyr."
Maximus svarade: "Det är vad jag alltid har längtat efter. Det är därför som jag säger att jag är kristen, för att äntligen få evigt liv, vilket skulle vara en välkommen omväxling efter mitt sorgliga liv här i världen."
Sedan lät prokonsuln prygla honom med spön. Medan han pryglades fortsatte han att säga till honom: "Offra, Maximus, så släpps du fri från denna plåga."
Maximus svarade: "Dessa är inga plågor utan smörjelse som ges mig av kärlek till vår herre Jesus Kristus. Om jag övergav min herres bud som jag har lärt genom hans evangelium, då skulle eviga plågor vänta på mig."
Då lät prokonsuln lägga honom på sträckbänken. Medan han torterades sade han gång på gång till honom: "Ångra din galenskap, du eländige, och offra för att rädda ditt liv!"
Maximus svarade: "Det är bara om jag inte offrar som jag kan rädda mitt liv. Om jag offrar är jag säker på att förlora det. Varken spön, krokar eller eld kan ge mig någon sorg, för Guds nåd lever i mig. Detta kommer att rädda mig för evigt med bönerna från alla de heliga som utkämpat samma kamp och har besegrat er galenskap och gett oss ädla exempel på mod."
Efter dessa stolta ord uttalade prokonsuln domen mot honom och sade: "Den gudomliga barmhärtigheten har beordat att för att skrämma de kristna skall de stenas till döds som inte frivilligt följer de heliga lagar som ålägger honom att offra till den stora gudinnan Diana."
Så släpades Kristi idrottsman ut av djävulens tjänare medan han tackade Gud fadern genom Jesus Kristus hans son, som ansett honom värdig att besegra djävulen i sin kamp. Han leddes ut ur staden, stenades och gav upp sin ande.
Guds tjänare Maximus dog martyrdöden i provinsen Asia två dagar före idus i maj när Decius var kejsare och Optimus prokonsul, och härskar med vår herre Jesus Kristus. Hans är härligheten i alla tider utan slut. Amen."
(ur martyrens "passio" i BHL (=Bibliotheca Hagiographica Latina), II, p. 852.)

Rättegången mot de kristna i Scillium ägde rum sommaren år 180. Det var bara några månder efter att Commodus hade blivit kejsare. Han beslöt att fortsätta den förföljelse som inletts under föregångaren Marcus Aurelius. Den kristna tron hade troligen spritts under femtio år i Africa proconsularis och den hade nått också mindre samhällen. Scillium var föga mer än en by i Numidia.
Den latinska text vars översättning följer nedan skrevs troligen samtidigt med händelserna. Kanske är den en nedteckning av rättegången. I så fall har bara det sista stycket lagts till av en kristen avskrivare. Det är det första dokument som visar att kristna har offrat sitt blod i Afrika för kyrkan. Det är den äldsta kristna texten på latin.

Den 17 juli när Praesens var konsul för andra gången tillsammans med Claudianus, fördes Speratus, Nartzalus och Cittinus, Donata, Secunda och Vestia till den privata audienshallen i Karthago.
Prokonsuln Saturninus sade: "Ni kan få nåd av vår herre kejsaren om ni är förnuftiga." Speratus svarade: "Vi har aldrig gjort något ont eller lånat oss till orätta handlingar. Vi har aldrig förtalat någon utan tvärtom har vi svarat med gott på det onda. Därför lyder vi redan vår kejsare".
Prokonsuln Saturninus sade: "Vi är också religiösa och vår religion är enkel. Vi svär vid vår kejsarens genius och ber för hans säkerhet. Ni borde göra detsamma."
Speratus. -" Om du verkligen vill lyssna till mig skall jag förklara hemligheten bakom enkelheten."
Saturninus. -"Jag tänker inte lyssna till er skymf mot min religion. Svär istället vid vår herre kejsarens genius."
Speratus. - "Jag erkänner inte denna världens kungarike utan tjänar bara med större trohet min Gud som ingen människa har sett och som ingen dödlig kan se. Jag har inte stulit. Om jag arbetar betalar jag skatt för jag känner vår herre som är kungarnas kung över alla folk."
Prokonsuln Saturninus vände sig till de andra anklagade: -"Ge upp denna meningslösa tro."
Speratus. - "Det är oklokt att döda dem som vägrar begå mened".
Prokonsuln Saturninus. - "Upphör att vara medbrottslingar i denna galenskap."
Cittinus. -"Vi behöver bara frukta vår Gud som är i himlen."
Donata. -"Vi ger kejsaren den ära han har rätt till, men vi fruktar bara Gud."
Vestia. - "Jag är en kristen".
Secunda. - "Jag är en kristen och vill förbli det."
Saturninus to Speratus. -"Fortsätter du att vara kristen?"
Speratus. - "Jag är en kristen."
Alla de anklagade gjorde som han.
Saturninus. -"Vill ni få betänketid?"
Speratus.- " I en så rättfärdig fråga har vi redan bestämt oss."
Saturninus: - "Vad har ni i er låda?"
Speratus. - Evangelierna och brev av Paulus, en helig man."
Saturninus. - "Ni får trettio dagar på er för att tänka över saken".
Speratus sade igen:. -"Jag är en kristen".
Alla de anklagade gjorde som han.
Prokonsuln Saturninus läste dekretet på tavlan:
"Speratus, Nartzalus, Cittinus, Donata, Vestia, Secunda och de andra har förklarat att de lever som kristna. På förslaget att återgå till de romerska traditionerna håller de fast vid sin envetenhet. Vi dömer dem till döden genom halshuggning."
Speratus.- "Låt oss tacka Gud."
Nartzalus. - "Idag skall vi som martyrer komma till himlen. Vi tackar Gud."
Prokonsuln Saturninus befallde härolden att läsa upp domen:
"Jag förklarar att Speratus, Nartzalus, Cittinus, Veturius, Felix, Aquilinus, Laetantius, Januaria, Generosa, Vestia, Donata och Secunda har dömts till döden."
De sade allihop, "Vi tackar Gud."
De kröntes alla på samma gång med martyriet för Kristi namn.
(Från "Acta martyrum scillitanium", publicerade för första gången av C. Baronius i hans "Annales Ecclesiastici", 1588-1607).

I detta brev till biskop Fabius i Antiochia berättar Dionysios om dem som dog martyrdöden i Alexandria under Decius. (Eusebius, Kyrkohistoria, I.VI, c. 40.1-42.6)

Det var inte kejsarens edikt som inledde förföljelsen mot oss. Den fördröjdes ett helt år tills en spåman och en bedragare kom till vår stad. Den senare hetsade upp folket mot oss och blåste på lågorna i deras medfödda vidskeplighet. Han hetsade dem att i lössläppthet begå alla slags helgerån. De var övertygade om att den enda värdigen kulten av deras gudar var att mörda oss.
Först grep de en gammal man som hette Metras. De befallde honom att uttala hädiska ord. När han vägrade slog de honom med knölpåkar och stack in träspett i hans ansikte och ögon. Sedan tog de med honom till förstäderna och stenade honom till döds.
Sedan tog de en kvinna som omvänt sig vid namn Quinta till avgudens tempel och försökte få henne att dyrka guden. När hon vände sig bort med avsmak band de henens fötter och drog henne rakt genom staden över den ojämna stenläggningen medan hon studsade på de stora stenarena tills de kom fram till samma plats, och där stenade de henne till döds.
Sedan rusade de alla till de kristnas hus på angivelse av grannarna. De plundrade och stal. Mer värdefulla ägodelar lade de beslag på och billigare träföremål kastade de omkring sig eller gjorde bål av dem på gatorna.
Det gjorde att staden såg ut som om den hade erövrats av fienden. De kristna drog sig tillbaka, som dem som Paulus berömmer. De genomled med munterhet plundrandet av deras tillhörigheter (Heb. 10:34 - Dionysios menar tydligen att Paulus har skrivit hebreerbrevet).
Jag vet ingen som föll i deras klor som förnekade Herren, utom möjligen en man.
Sedan grep de den beundrandsvärda gamla damen Apollonia och slog henne tills de hade slagit ut alla hennes tänder. Sedan byggde de ett bål framför staden och hotade att bränna henne levande om hon inte upprepade de hedniska trollformler de uttalade. Hon bad om andrum och när de släppte henne kastade hon sig utan att tveka på elden och brändes ihjäl.
Serapion greps i sitt eget hus. De torterade honom på ett förfärligt sätt och bröt alla ben i kroppen på honom. Sedan kastade de ut honom från övre våningen med huvudet först.
Ingen väg stod öppen för oss varken natt eller dag. Överallt och hela tiden ropade alla att den som inte sjöng deras hädiska sånger tillsammans med dem skulle släpas bort och brännas.
Länge var terrorn intensiv. Men plötsligt kastades de onda männen ut i splittring och införderskrig, så att det våld som tidigare hade riktats mot oss nu vände tillbaka till sina upphovsmän. Ett litet tag kunde vi andas igen, men snart blev det känt att man behandlade oss bättre, och hotet mot vår säkerhet fyllde oss med hemska förkänslor.
Och ediktet kom mycket riktigt. Det var nästan det allra hemskaste av dem som vår Herre hade förutsagt. Det kunde chockera också de utvalda. Alla var uppskakade. Bland de offentliga personerna var det några som accepterade ediktets befallningar av fruktan. Andra som var statligt anställda följde det för att inte förlora jobbet. Andra angavs av sina egna anhöriga.
När de ropades upp gick de bleka och darrande fram till de orena och oheliga offren. Det såg ut som om de inte skulle offra utan offras själva till avgudarna. Den stora skaran åskådare hånade dem för det var tydligt att de var fega, rädda att dö och att offra sig.
Andra sprang modigt fram till altarena och förklarade att de inte var kristna och aldrig hade varit det. För dem kommer Herrens förutsägelse att uppfyllas att de knappast kommer att räddas.
Av de övriga var det några som försökte fly. En del greps, och av dem utstod somliga fängelse och kedjor (ibland i flera veckor) för att sedan ge upp sin tro innan de fördes bort för att dömas, medan andra höll ut ett tag under tortyr men sedan gav upp.
Men det fanns andra kristna, Herrens kraftiga pelare, som stärktes av hans nåd och fick kraft och uthållighet av den tro som inspirerade dem, och som blev underbara vittnen för hans rike.
(ur Eusebius of Caesarea, Kyrkohistoria, VI, 40.1-42.6).

Det kan verka egendomligt att höra talas om en martyr under kejsaren Gallienus (260-268) som inte förföljde de kristna. Han återkallade rentav förföljelseedikten och återställde kyrkans egendom, som Eusebius berättar i en annan del av åttonde boken av sin Kyrkohistoria. Men Marinus föll inte offer för en organiserad förföljelse utan för avund för hans militära karriär. Man var en rik adelsman och hade nått en hög grad i hierarkin. kanske tvekade han inför domarens hot, så mycket att han tog sig betänketid, till skillnad från många andra som i liknande omständigheter bestämde sig med en gång. Men de kloka råden från hans biskop fick honom att bestämma sig. Dessa händelser är viktiga för de visar oss att också när det inte pågick någon förföljelse fanns hela tiden en dold konflikt mellan rommarikets politik, moral och religon och kristendomens principer.

Under denna period levde kyrkorna överallt i fred. Men i Caesaraea i Palestina halshöggs Marinus som vittne för Kristus, efter att ha utmärkt sig i tjänst i armén och trots att han var en rik adelsman.
Det gick till på följande vis. Hos romarna är vinbladen ett ärotecken och de som vinner dem blir centurioner. En plats blev ledig och Marinus hade tjänat så länge att den borde bli hans. Men när han skulle få denna utmärkelse gick en annan man till en domstol och förklarade att Marinus enligt urgamla lagar inte kunde vara officer i den romerska armén eftersom han var kristen och inte offrade till kejsarna. Denne individ menade att platsen skulle bli hans. Domaren, som hette Achaios, frågade först vilken religion Marinus tillhörde. När denne förklarade att han var kristen fick han tre timmars betänketid.
Så snart han lämnade domstolen kom Theoktenos, stiftets biskop, fram till honom genom folkmassan och tog honom avsides. Han tog honom i handen och förde honom till kyrkan. Inne i kyrkan ställde han honom framför altaret och drog hans militärmantel åt sidan där han hade ett litet spetsigt svärd vid sidan.
Sedan tog han boken med de gudomliga evangelierna och lade den framför honom. Han uppmanade honom att välja vilken han föredrog. Utan att tveka ett ögonblick sträckte han ut sin högra hand och tog den gudomliga boken. Då sade Theoktenos: "Håll dig alltid till Gud så skall du uppnå vad du har valt. hans nåd skall ge dig styrka. Gå i frid. " Så snart Marinus återvände kom en betjänt och sade att han skulle gå till domstolen. Hans betänketid var över. Han stod upprätt inför domaren och visade än större hängivenhet till tron. Omedelbart fördes han bort för att avrättas och nådde så sin fullbordan.
Det var också i Caesarae som man minns Astyrios för hans uppriktighet och rligiösa glöd. Han var en medlem av den romerska senaten och vän till kejsarna. Många hade blickarna fästa vid honom på grund av hans adel och makt. han var med när martyren fullbordades och lyfte upp kroppen på sina axlar, på sin rena och dyrbara dräkt, och bar bort den för att ge honom en hedersam begravning, värdig hans ställning. (Eusebius, Kyrkohistoria, I, VII, 15 et seq.).

Euplius var en diakon i Catania som dog som martyr 304. Det framgår av att Diocletianus och Maximianus var konsuler och att han uppmanades att offra till gudarna i enlighet med det fjärde kejserliga ediktet som utfärdades det året.
Ännu gällde ediktet som förbjöd innehav av kyrkliga böcker. Huvudanklagelsen mot diakonen Euplius rör just evangeliet, som diakonen hade behållit och som han stolt visade upp. 
Hans Acta finns i en kort latinsk text, som berättar om hur han grips, bekänner sin tro och förhörs under tortyr. 
Den börjar med att berätta att Euplius stod utanför draperiet i prefektens rum och högt ropade: "Jag är en kristen och jag vill dö för Kristi namn". Det bör innebära att han inte hade gripits ännu utan angav sig själv, kanske när andra kristna förhördes. Denna teori bekräftas av vad domaren säger när han överlämnas till soldaterna: 'Eftersom din bekännelse är uppenbar. . . ' Domaren tycks ge sin order på grund av denne kristnes inställning mer än på grund av att han själv ville rannsaka honom.
 
Den tolfte dagen i augusti när Diocletianus var konsul för nionde gången och Maximianus för åttonde gången, i staden Catania, stod en diakon vid namn Euplius utanför draperiet i prefektens rum och ropade högt: "Jag är en kristen och jag vill dö för Kristi namn". När han hörde detta sade guvernören Calvisianus: "Släpp in mannen som ropade!"
När Euplius gick in i domarens rum med evangelierna, sade Calvisianus vän Maximus: "Han borde inte ha sådana böcker: det strider mot kejsarens edikt."
Guvernören Calvisianus sade till Euplius: "Var kommer dessa ifrån? Hade du dem hemma?"
"Jag har inget hem", sade Euplius. "Det vet min herre Jesus Kristus."
Guvernören Calvisianus sade:"Var det du som tog hit dem?"
"Jag tog med dem själv," sade Euplius,"som du kan se själv. De fann dem i min ägo."
Calvisianus sade:"Läs ur dem."
Euplius öppnade boken och läste: "Välsignade är de som förföljs för rättvisan, för deras är himmelriket." Och på ett annat ställe står det: "Den som vill följa mig skall ta upp sitt kors och följa mig."
Medan han läste dessa och andra stycken frågade guvernören Calvisianus: "Vad betyder detta?"
Euplius sade:" Det är min Herrens lag som har överlämnats till mig."
"Vem har gett den till dig?" frågade guvernören Calvisianus.
Euplius svarade: "Jag har fått den av Jesus Kristus, den levande Gudens son."
Guvernören Calvisianus avbröt honom och sade: "Eftersom han uppenbart bekänner sitt brott, låt honom överlämnas till bödlarna och förhör honom under tortyr."
Så överlämnades han och man inledde det andra förhöret under tortyr.
Det var den tolfte dagen i augusti, när Diocletianus var konsul för nionde gången och Maximianus för åttonde gången, när guvernören Calvisianus sade till Euplius under tortyr: "Upprepar du nu vad du sade tidigare i din bekännelse?"
Euplius gjorde korstecknet på sin panna med sin fria hand och svarade: "Vad jag sade då, det bekänner jag igen nu: jag är en kristen och jag läser de gudomliga skrifterna."
Calvisianus svarade:" Varför har du inte lämnat in dessa böcker som kejsarna har förbjudit alla att läsa? Varför har du behållit dem hos dig?"
"Därför att jag är en kristen," sade Euplius,"och det var förbjudet att lämna ut dem. För en kristen är det bättre att dö än att ge upp dem. I dem finns det eviga livet. Den som lämnar ut dem förlorar det eviga livet. Jag ger upp mitt eget liv nu för att inte förlora det."
Calvisianus avbröt honom och sade: "Eftersom Euplius inte har lämnat ut skrifterna enligt det kejsarliga ediktet utan läser dem för folket, låt honom torteras."
Medan han torterades sade Euplius: "Jag tackar dig, Kristus" Beskydda mig, för jag lider för din skull!"
Guvernören Calvisianus uppmanade honom: "Euplius, ge upp detta vanvett. Dyrka gudarna så släpps du fri."
Euplius sade:"Jag dyrkar Kristus. Jag avskyr demonerna. Gör vad du vill, jag är en kristen och jag har länge bett för detta. Gör vad du vill med mig. Öka mina plågor. Jag är en kristen!"
När han hade torterats länge fick bödlarna order att sluta. Då sade Calvisianus till martyren: "Stackars krake, dyrka gudarna. Dyrka Mars, Apollo, Aesculapius"
Euplius sade:"Jag dyrkar fadern, sonen och den heliga anden. Jag dyrkar den heliga treenigheten, och utanför den finns ingen gud. Må de gudar förgås som inte skapade himlen, jorden och allt som finns i dem. Jag är en kristen!"
Prefekten Calvisianus insisterade: "Offra om du vill bli fri."
Euplius sade:"Jag offrar nu mig själv till Kristus, min Gud. Jag kan inte utföra något annat offer. Du försöker förgäves få mig att förneka min tro. Jag är en kristen."
Calvisianus befallde att han skulle torteras igen och mer intensivt. Medan han torterades sade Euplius:"Tack, Kristus! Kom till min hjälp, Kristus! Det är för dig, Kristus, som jag lider detta!!" Han sade detta gång på gång. Också när han inte längre hade några krafter kvar fortsatte han att säga detta och andra böner med sina läppar utan att yttra ett ljud.
Calvisianus gick in i sitt rådsrum och dikterade domen. Sedan kom han ut med en tavla och läste: "eftersom den kristne Euplius har föraktat våra kejsares edikt och hädat gudarna och inte har ångrat sig, dömer jag honom till döden genom halshuggning. För bort honom!"
Sedan fästes evangelieboken med vilken han greps vid hans hals, och härolden förkunnade: "Se på den kristne Euplius, fiende till våra kejsare och våra gudar!"
Euplius var full av glädje och upprepade: "Jag tackar Kristus, min Gud!"
När han fördes till avrättningsplatsen föll han på knä och bad länge. Han tackade Gud igen och sträckte ut sin hals och halshöggs av bödeln. Sedan bars hans kropp bort av de kristna, balsamerades och begravdes.
(BHG - Bibliotheca Hagiographica Graeca, I, pp. 192-193, Bruxelles, 1957).

Man kan läsa om dem i predikningar av de kappadokiska fäderna, Basilios och Gregorios av Nyssa, och av Efraim Syriern. De är alla särskilt trovärdiga eftersom de levde nära den plats där martyriet ägde rum. Deras passio är inte särskilt trovärdig, men däremot bör man betrakta det "kollektiva testamente" de skrev kort före sin död som autentiskt. Martyriet inträffade år 320, under Licinius förföljelse. "De hörde till en legion som bevakade gränsen. Det var troligen den tolfte legionen "Fulminata" som hade varit med om att belägra och erövra Jerusalem ¨år 70 och sedan dess varit stationerad i östern med huvudkvarter i Melitene i provinsen Armenia minor.

Det fanns ett slags kristen tradition i legionen, för där hade funnits kristna sedan 200-talet och kanske också tidigare. Andra band till kristna genom vänskap och äktenskap uppstod under uppehållet i Armenien, där det fanns många kristna. Martyriet ägde rum strax norr om Melitene i en stad som hette Sebastia (egentligen Sebaste), där legionen hade en manstark avdelning.
De fyrtio var omkring tjugo år gamla. Deras "testamente" säger att när de sade farväl till sina anhöriga var det bara en som hade fru och ett litet barn, en var förlovad, medan andra tog farväl av sina föräldrar som ännu levde.
När Licinius order nådde lägret, att soldaterna måste delta i offren till avgudarna, vägrade de utan att tveka. De greps genast, bands med en enda kejda och kastades i fängelse.
De tillbringade lång tid i fängelse, antagligen för att man väntade på order från en högre officer eller kanske - med tanke på hur allvarligt fallet var - från Licinius själv. Under väntetiden förutsåg fångarna att slutet var nära och skrev ett kollektivt testamente som nedtecknades av en viss Meletius, som var en av dem.
I denna viktiga, djupt kristna text, uppmanar de som snart skall dö sina släktingar och vänner att försaka denna världens förgängliga goda till förmån för den andra världen. De tog farväl av sina mest kära anhöriga. Slutligen bad de att deras kroppar skulle lämnas ut till de kristna, så som redan hade hänt med andra martyrer, så att de kunde begravas tillsammans i byn Sarein nära staden Zela. Texten innehåller namnen på alla fyrtio martyrerna, och dessa namn kopierades i andra texter med mindre skillnader i stavningen.
De fyrtio hade dömts till att frysa ihjäl. De fördes nakna om natten mitt i vintern till en frusen sjö. Där väntade de på slutet. Den utvalda platsen tycks ha varit en bred gård framför baden i Sebastia, där de dömda inte kunde ses av nyfikna eller nås av allmänhetens medlidande samtidigt som de övervakades av badets personal.
På gården fanns ett slags sjö i anslutning till badet. Basilios berättar att platsen låg mitt i staden, bredvid en sjö. Kanske var det en reservoar som hörde till badet och inte en riktig sjö.
Senare byggdes en kyrka på martyriets plats. Det var där som Gregorios av Nyssa predikade och hyllade martyrerna.
På denna frusna sjö i den låga temperaturen bör deras nakna kroppar ha utsatts för svårt lidande. För att offren skulle lida ännu svårare kunde de se in genom badets öppna dörr och se ångan från varmbadet calidarium. De behövde bara ta några steg för att slippa undan sina plågor och återvinna det liv som lämnade deras kroppar. Men det fanns en oöverkomlig barriär mellan dem: den osynlige Kristus, som de måste förneka. Tiden gick långsamt. Ingen av de dödsdömda lämnade isen. Badhusvakten blev fascinerad av vad han såg.
Plötsligt klarade en av de dödsdömda inte av kylan längre utan gick mot den upplysta dörren. Men så snart han kom fram till den varma ångan dog han av ett normalt fysiologiskt skäl. När badvakten såg detta beslöt han att ta dennes plats så att de åter blev fyrtio. Han klädde av sig och sade att han var en kristen och gick ut på isen till de andra dödsdömda.
Nästa dag grydde dagen över en hög lik. Bara en enda var ännu vid liv. Han var den yngste, och texten kallar honom Meliton. Hans livskraft förvånade hans egen mor, en kristen kvinna med beundransvärd tro som var med när kropparna lastades på en vagn för att köras bort och brännas. När hon såg sin son lastas upp på kärran trots att han fortfarande levde, tog hon honom i sina armar och bar honom själv till kärran så att han inte skulle gå miste om martyrkronan som de andra hade fått. Samma armar som några år tidigare hade burit honom som ett diande spädbarn bar nu idrottsmannen till triumf. I sin mors famn dog den unge mannen.

Den omvände badvakten kallas Aglaios av en del versioner. Jämför man texterna misstänker man att den som gav upp och dog på tröskeln till badet var Meletius själv, författaren till testamentet, men det är en ren gissning. En detaljer i berättelsen är tveksamma men i stora drag kan den accepteras. Vördnaden för de fyrtio martyrerna var populär i öst. Men också i väst, mot slutet av samma århundrade, talar Gaudentius av Brescia om dem, för han var välunderrättad om vad som hände i öst. I Rom finns en målning av deras martyrdöd på en fresk från 600-700-talet. Den finns i ett oratorium bredvid kyrkan Santa Maria Antiqua på Forum Romanum. (av Giuseppe Ricciotti, L'Era dei Martiri, (förlaget Coletti), Roma, 1953, sid. 268-70).

Biskopen i Jerusalem, Symeon, dog inte på grund av kejsaren Trajanus instruktioner till Plinius, utan på grund av en förföljelse från judarna. Historikern  Hegessippos, ett kunnigt vittne till vad som hände i Palestina, berättar att år 117 anklagades den helige biskopen av judar för att höra till Davids stam och vara kristen.
Eusebisu uppger att förföljelsen orsakats av ett folkligt vredesutbrott. Den drabbade Symeon, son till Cleophas, när han var 120 år gammal. "Herrens släkting" - skriver Eusebius - "plågades i flera dagar av den värsta tortyr, men fortsatte att med fasthet bekänna sin tro på Kristus. Det gjorde han med sådan styrka att prokonsuln Atticus och alla närvarande förundrade sig över att en 120 år gammal man kunde utstå sådana plågor. Sedan dömdes han slutligen till att korsfästas." (Eusebius, Kyrkohistoria, III, 32, 1-6).

Polykarpos martyrium är ett av de äldsta "passionsbreven". Polykarpos var en lärjunge till aposteln Johannes och blev biskop i Smyrna, en av de viktigaste kristna kyrkorna.

I Smyrna (Turkiet) år 155 slog intoleransen ut i biskop Polykarpos martyrium, som ägde rum genom folkmassans grymhet. Domaren såg till att gripa biskopen, som under tiden hade varit borta från staden. Han förde honom till amfiteatern och försökte övertala honom att förneka sin tro. 
"Respektera din höga ålder. Svär vid kejsarens genius. Bestäm dig för att ropa: 'bort med ateisterna!'"
"Ja, död till ateisterna!"
Guvernören insisterade och sade: "Svär så skall jag släppa dig. Förbanna Kristus!"
Men Polykarpos svarade: "I 86 år har jag varit hans tjänare. Han har aldrig gjort mig någon oförrätt. Hur kan jag häda mot min kung och frälsare?" . . .
Guvernören sade: "Jag har vilda djur, och jag skall kasta dig till dem om du inte ändrar dig."
Och han svarade: "Gå och ropa på dem! Vi kristna står inte ut med tanken att gå från det goda till det onda. Däremot tycker vi att det är rätt och riktigt att onvända sig från synden till rättfärdigheten."
Och han sade åter till honom: "Om du inte fruktar vilddjuren, så skall jag låta dig brännas - om du inte ändrar dig."
Men Polykarpos svarade: "Den eld du hotar mig med brinner bara en kort stund och slocknar snart. Du vet tydligen inte att det finns en det eviga straffets och domens eld. Varför tvekar du? Gör vad du vill."
Han uttalade dessa ord med sådant mod och sådan frid strålande från sitt ansikte att man kunde tro att det var prokonsuln som dömdes. . . .
När bålet var fördigt, bakbands han som en vädur som väljs ut från en stor hjord för att bli ett offer välbehagligt för Herren. Han såg upp mot himlen och sade:
" . . . Jag prisar dig, Herre, allsmäktige Gud, för att du har ansett mig värdig denna dag och denna stund, värdig att räknas till skaran av Kristi martyrer, för upptåndelsen till evigt liv av både kropp och själ i den heliga andens odödlighet. . . .
Han uttalade sitt sista "amen" och avslutade sin bön, och männen som hade hand om elden började tända på den. En stor flamma slog upp och för oss som såg på var det som att bevittna ett mirakel. . . .
Eldslågorna slog nämligen ut som ett segel i vinden, blev till ett valv och omringade martyrens kropp som en mur. Och han stod mitt i elden, inte som kött som brinner utan snarare som ett bröd i ugnen, eller som guld och silver som renas i smältugnen. Från elden kände vi en så ljuvlig doft som om det var rökelse eller någon annan dyrbar parfym. . . . Till slut dödade bödeln honom med ett svärd. (ur "Martyrium Polycarpi"- 9.3; 21 som är de äldsta av alla Acta Martyrum).

I staden Pergamon i Mindre Asien dog vid denna tid som martyrer biskopen Karpos, diakonen Papylos och den kristna kvinnan Agathonike, mor till en gudfruktig familj.
Under rättegången förklarade Karpos: "Vi är kristna och kan inte följa era seder".
Prokonsuln sade: "Offra till gudarna och var inte dum".
Karpos svarade:"Jag kan inte  offra. Jag har aldrig offrat till avgudar förut."
Prokonsuln befallde genast att han skulle hängas upp och skrapas. Och Karpos fortsatte att ropa: "Jag är en kristen!" Men när han hade skrapats länge blev han utmattad och kunde inte tala längre.
Då lämnade prokonsuln Karpos och vände sig till nästa. ... Efter att ha uppmanats att offra, svarade Papylos oförväget:
". . . Jag har alltid tjänat Gud sedan jag var ung. Jag har aldrig offrat till avgudar, för jag är en kristen.Ingenting är större eller ädlare än att offra sig själv till den levande och sanne Guden."
Torterarna turades om att plåga honom, men han släppte inte ifrån sig ett ljud av klagan.
"Jag känner ingen tortyr", sade han, "för jag har någon som lider i mig och som ni inte kan se . . . ."
Slutligen dömdes biskopen och diakonen till att brännas levande. ... Då klädde djävulens hantlangare först av Pamfilos och spikade honom vid en påle. Sedan reste de pålen. När lågorna börja växa bad martyren lugnt och överlämnade sin själ till Gud. Sedan kom de till Karpos. men när han lyftes upp såg han glad ut och log.
De som stod bredvid honom sade till honom: "Varför ler du?"
"Jag har sett Herrens härlighet och är full av glädje. Välsignad är du, herre Jesus Kristus, Guds Son. Du har gjort mig syndare värdig att vara hos dig."
Bland åskådarna fanns en kvinna som hette Agathonike. När hon såg att Karpos såg Herrens härlighet, förstod hon att det var ett kall från himlen. Hon ropade: "Festmåltiden har gjorts i ordning för mig också. Jag vill också få min del av denna härlighetens mat."
När folkmassan ropade till henne: "Ha förbarmande över dig själv och ditt barn," svarade helgonet: "Herren skall själv ta hand om honom."
Och när hon leddes fram till platsen, tog hon av sin mantel och lade sig glatt ned på pålen. Alla som såg på blev tagna av hennes skönhet. De som stod omkring henne kunde inte hålla tillbaka sina tårar och sade: "En hemsk dom och ett orättfärdigt dekret!". Och när elden tändes under henne ropade Agathonike tre gånger: "Herre, Herre, Herre, hjälp mig! Du är min tillflykt": Och hon gav upp sin ande och dog med de heliga. Och de kristna samlade i hemlighet deras kvarlevor och bevarade dem för Kristi härlighet och hans martyrers lov.
I provinsen Asia dog också biskopen i Laodikaia, Sagaris, som martyr (Eusebius, Kyrkohistoria IV, 26, 3,5).

Apollonius var en romersk senator. Han var känd bland de kristna i Rom för sin höga sociala ställning och djupda bildning. . Han anmäldes antagligen av en av sina egna slavar och blev inbjuden av domaren att lägga fram sitt fall för senaten. Eusebius från Caesaraea skriver att fastän han gjorde ett vältaligt försvarstal för sin tro, dömdes han ändå till döden. 
Prokonsuln Perennis hade stor respekt för Apollonius ädla börd och rykte och ville uppriktigt rädda honom. Men han var tvungen att döma honom till döden på grund av kejsar Commodus dekret (omkring år 180).
Vi tar med några delar av rättegången, där martyren berättar om sin kärlek till livet och den moral som de kristna hade fått av herren Jesus. Han förkunnade också sitt hopp om ett framtida liv.

Apollonius: "Gud dekret kan inte motsägas av människornas. Ju fler troende du förföljer, desto fler kommer de att bli med Guds hjälp. .. . .Prokonsul, för oss är det inte svårt att dö för den sanne Guden. För det är tack vare Gud som vi är vad vi är. Därför anstränger vi oss för att inte dö en ond död. För vare sig vi lever eller dör hör vi till Herren.
Prokonsuln Perennis sade: "Med sådana ideer är du glad för att dö!"
Apollonius: "Jag är glad för att leva, men jag har inte varit rädd för att dö bara för att jag älskar livet. Ingenting är dyrbarare än livet- jag menar det eviga livet - som är odödligheten hos en själ som har levt ett gott liv på jorden.... Herrens ord, vår frälsare Jesus Kristus, har lärt oss att inte vredgas, att behärska våra begär och vår lust, att utrota vår sorg, att leva i gemenskap, att fördjupa vår kärlek och utrota vår fåfänga. Han har lärt oss att inte hämnas på dem som begår orättvisor mot oss, att förakta döden för Guds lag, att inte reagera med ont på det onda, utan att bära på det, att tro på den lag han har gett oss, att hedra kejsaren, att dyrka bara den odödlige Guden, att tro att själen är odödlig, att vara övertygade att det blir en dom efter döden och att Gud skall ge en belöning efter uppståndelsen åt dem som har levt ett gott liv, för vad de har utstått för dygden.
När domaren läste upp dödsdomen sade Apollonius: "Prokonsul Perennis, jag tackar min Gud för din dom som skall ge mig frälsning tillsammans med alla dem som tror på Gud den allsmäktige, hans ende son Jesus Kristus och den Heliga Anden."

Apollonius dog genom halshuggning i Rom 21 april 183, en söndag. Eusebius kommenterar så Apollonius död: "Denne martyr var högt älskad av Gud och en stor krigare för Kristus. Han gick till sin martyrdöd med ett rent och brinnande hjärta. Låt oss följa hans exempel och föryngra våra själar i tron."
Från samme Eusebius vet vi att den som anklagade Apollonius - som den som anklagade den blivande påven Callixtus långt senare - dömdes till att få sina ben brutna. Enligt ett kejserligt edikt som vi känner till tack vare Tertullianus (Ad. Scap. IV, 3) och som tillskrivs Marcus Aurelius, skulle de som anklagade de kristna dömas till döden. Apollonius martyracta, som upptäcktes på 1800-talet, existerar idag i de ursprungliga versionerna på armeniska och grekiska och i många moderna översättningar.
(ur samlingen av gamla martyrier som infogats av Eusebius i hans  "Kyrkohistoria", V, 21).

I Smyrna i dagens Turiket greps Pionios när han firade årsdagen för Polykarpos med Sabina, Asklepiades, Makedonia och Limnos. De hade avslutat bönerna och hade just tagit det konsakrerade brödet när tempelvakten Polemn kom med sina män för att grupa de kristna och tvinga dem att offra till avgudarna och äta den mat som offrats.

"Ni känner säkert till kejsarens edikt som befaller er att offra till gudarna", sade templevakten.
"Vi känner till Guds bud som befaller oss att bara dyrka honom"; sade Pionios. .... "Ni som skryter med Smyrnas skönhet och med att Homeros kommer från er stad, ni skrattar åt apostlarna och hånar dem som spontant går sitt offer till mötes eller inte vägrar att göra det, ni borde följa Homeros råd när han säger att det är en hädelse att driva med dem som skall dö. ..Lifet är vackert, men vi söker efter ett bättre liv. Livet är vackert, men vi längtar efter det sanna livet. Världen är vacker för att den är Guds verk. Vi avstår inte från den för att vi inte tycker om den eller föraktar den, utan därför att vi föredrar något bättre."
Sabina log och tempelvakten och hans nän sade: "Du ler?"
"Om Gud vill gör jag det", sade hon. "Du förstår, vi är kristna. De som tror på Kristus är säkra på att de är på väg mot evig lycka."
De sade till henne: "Kvinnor som vägrar offra förs till en bordell. Har du inget emot det?"
"Den Gud som är helig skall ta hand om mig", svarade Sabina
De som redan hade avfallit kom och hälsade på dem i fängelset. Till dem sade Pionios: "Mitt hjärta lider av att se kyrkans pärlor betrampas av svinen, himlens stjärnor rivas ned till jorden och den vinranka som planterats av Guds högra hand förstöras av vildsvinen. . Satan har bett att få sålla oss som vete, och Guds ord har högaffeln i handen för att städa upp på tröskgolvet, redo att ta emot oss igen i sin barmhärtighet."
De kom med ved och tände eld runt omkring de dödsdömda. Pionios blundade och folkmasssan trodde att han var död, men han bad tyst. När han hade bett färdigt, öppnade han sina ögon igen när eldslågorna blev högre.
Med ofantlig glädje ropade han: "Amen, Herre, tag emot min själ!" Med en lätt suck gav hans själ sig av utan sorg.
(Eusebius, Kyrkohistoria, IV, 15).

I Pamfylie i Mindre Asien under Decius förföljelse (249-251) inträffade den åldrige Konons martyrium, "Kristi tjänare", "en ren själ utan svek". Han kom från Nasaret i Galileen men flyttade till Pamfylien nära Magidos där han levde ett tillbakadraget liv. Han odlade sin trädgård och åt vad han odlade där.

Prefekten sade till martyren: "Säg mig, var kommer du ifrån? Vilken är din härkomst? Vad heter du?"
"Jag kommer från Nasaret i Galileen", svarade Konon, "och jag är inte släkt med Kristus, vars dyrkan jag har ärvt av mina förfäder; jag erkänner honom som Gud över alla andra."
"Om du erkänner Kristus," sade tyrannen, "varför erkänner du inte våra gudar?. . "
"Hur kan du häda så mot världsalltets Gud?"
Prefekten rådslog med sina rådgivare och befallde att spikar skulle slås in under hans anklar. Sedan tvang han martyren att springa före sin vagn med genomborrade fötter. Två män med piskor drev på honom men han svarade inte ett enda ord utan bara sjöng psaltarpsalmens ord: "Jag väntar tålmodigt på Herren; han vände sig till mig och hörde mitt rop". Han höll på att svimma av utmattning, såg upp mot sin Herre och bad högt: "Herre Jesus Kristus, tag emot min själ..."
Och efter att ha uttalat denna bön och ha gjort korstecknet över sig själv gav han upp sin anda.
(Ur Synaxarium Ecclesiae Constantinopolitanae, coll. 495, 509)

Under sina första 19 år som kejsare störde inte Diocletianus kyrkans fred. Men sedan övertalades han av Galerius att utfärda ett dekret att alla kristna skulle avlägsnas från armén (297), att kyrkor och heliga skrifter skulle förstöras, att ädla kristna skulle avlägsnas från offentliga uppdrag och att vanliga kristna skulle förlora sin frihet (303).
Kanske förekom det martyrer så tidigt som 289. De bägge martyrerna Samonas och Gurias tvangs svara för sin tro i Edessa i Mindre Asien. Gurias var en asket som bodde nära Edessa, och Samonas var en vanlig kristen. Under Galerius och Maximianus förföljelse greps de och fördes framför prefekten Misianus. Inför domstolen förklarade de:

"Vi skall lyda kungarnas kung som är i himlen och hans smorde, Kristus. Vi skall inte gå syndarnas vägar. Vi skall inte dö utan leva om vi utför hans vilja som har skapat oss. Om vi lyder era härsare, dör vi. . .
Några dagar senare, i Antiochia, sände guvernören Misianus av Urhai ut följande order:
Våra kejsare har beordrat er att offra till gudarna, att bränna rökelse och hälla ut vin framför Zeus. Gå inte emot deras vilja. Ni har inte kraft nog för att stå ut med den tortyr som då väntar på er.
Men eftersom de inte lät sig skakas, beordrade han Leontius att hänga upp dem i armarna och sträcka ut dem grymt från nio på morgonen till två på eftermiddagen.
Deras motståndskraft var förvånande. När bödlarna till slut tröttnade, befallde guvernören att de skulle tas ned och föras till ett fängelse som kallas "svarta munnen", där de hölls från augusti till mitten av november. Sedan lät guvernören föra fram dem inför sig, men de insisterade: "Vi har redan bekänt vår tro, vi går inte att skaka, och du måste göra vad du har berordats. Du kan ha makt över våra kroppar men inte över våra själar.
De såg att guvernören nu var beredd att döma dem till döden och fylldes av glädje och sade:
"Må han prisas som har ansett oss värdiga att stå ut med alla slags plågor för Kriti namns skull."
När de kom fram till en kulle lät bödeln dem stiga ned från kärran. De var fulla av glädje över att deras kröningsdag äntligen var inne. De bad att få litet tid för att be. Bödeln gick med på det och sade:
- "Be också för mig, för det onda jag gör inför Gud."
De bad tillsammans och efter dem bad bödeln och soldaterna om Herrens barmhärtighet."
(Ur BHG- Bibliotheca Hagiographica Greca, I, 241).

    Hur många var martyrerna? Det går inte att säga exakt. Det fanns många både före och efter Konstantin enligt Kristi ord. Det fanns också förföljelser under partherna som mellan 309 och 314 lade till många martyrer under  Saporis II och Brahram V.
    Till de martyrer under de första tre århundradena som redan nämnts skulle man kunna lägga de som i väst och öst berättade om Kristi kors på ett särskilt sätt och som kan hållas upp som symboler för segern över den hedniska världen och hedendomen. De sju jungfrurna i Galatien, änkan i Kappadokien, prästen och läraren Zenobios, läraren och helgonet Pamfilos, den ödmjuke skolläraren Cassianus, den enkle mannen Taranco och den ädle Probus, hovmannen Afra och den fattige värdshusvärden Theodotos från Ankyra. 
    De är förebilder som manar oss att leva ett kristet liv, att använda jordens goda utan att förlora himmelska värden, be för dem som förföljer oss och sprida den upptåndnes glädje medan vi ännu är i våra jordiska kroppar. Vi är alla kallade att vittna om evangeliet när vi befinner oss i sjukdomens kalvarium och på vardagens andra kors.
    På sätt och vis fortsätter förföljelserna än idag. Låt oss fortsätta att vittna genom att vara trogna Kristus och hans kyrka.

    Efter dessa utdrag ur martyrernas acta lägger vi till några av påven Johannes Paulus II:s tankar om martyriet. Han menar att det är ett "evigt vittnesbörd om kärleken till Kristus och kyrkan och ett vältaligt bevis på trons sanning." Vi tillfogar också en reflexion av Juan Edmundo Vecchi, generalsuperior för Don Boscos salesianpräster, om martyriets radikalitet i fornkyrkan och i vår egen tid.

    "Det första årtusendets kyrka", skrev påven Johannes Paulus II i det apostoliska brevet "Tertio Millennio Adveniente" inför jubelåret, undertecknat 10 november 1994 (nr 43), föddes ur martyrernas blod: "Sanguis martyrum -semen Christianorum. . . Mot slutet av det andra årtusendet har den åter blivit en kyrka av martyrer. Deras förbild från inte glömmas bort."
    I bullan som utropar det stora jubelåret 2000, "Incarnationis mysterium" (Människoblivandets mysterium), påminner påven oss att "kyrkans historia handlar om helighet och martyrium". Vi citerar ett stycke ur bullan som handlar om kyrkans martyrium under de första århundradena och i vår egen tid.

    "Minnet av martyrerna är ett tecken på sanningen i den kristna kärleken som är särskilt kraftfullt i vår tid. Deras vittnesbörd får inte glömmas bort. De har förkunnat evangeliet genom att ge sina liv för kärleken. I vår tid är martyren ett tecken på den större kärlek som omfattar alla andra värden. Martyrens liv speglar de djupa ord som uttalades av Kristus på korset: "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör" (Lk 23:34). En kristen som allvarligt reflekterar över sin kristna kallelse och läser vad uppenbarelsen säger om att martyriet är möjligt, kan inte utesluta det från sitt livs horisont. De tvåtusen år som gått efter Kristi födelse har präglats av martyrernas ständiga närvaro.
    Det århundrade som snart tar slut har sett många martyrer, särskilt för nazism, kommunism och ras- eller stamkonflikter. Folk i alla delar av samhället har fått lida för sin tro och betala med sitt blod sin trohet mot Kristus och kyrkan, eller har fått utstå oändliga år av fängelse och umbäranden för att de vägrat ge efter för en ideologi som förvandlats till en diktatorisk regim. Ur en psykologisk synvinkel är martyriet det mest vältaliga beviset på trons sanning. Tron kan ge ett mänskligt ansikte åt den våldsammaste död och visar sin skönhet också mitt i den grymmaste förföljelse.
    Det kommande jubelårets nåd skall hjälpa oss att med ny kraft sjunga en hymn av tacksägelse till Fadern och sjunga:: Te martyrum candidatus laudat exercitus. Ja, detta är skaran av dem som "har tvättat sina kläder och gjort dem vita i lammets blod" (Upp 7:14). Därför måste kyrkan i alla världens hörn vara förankrad i martyrernas vittnesbörd och svartsjukt bevara minnet av dem. Må Guds folk stärkas i sin tro av dessa hjältars förebild i alla tider, språk och nationer, och med förtroende gå över tröskeln till det tredje årtusendet. Må de kristnas hjärtan brinna både beundran för deras martyrium och längtan att följa deras förebild med Guds nåd om omständigheterna skulle kräva det".

    I sitt budskap till världen på påskdagen 1998 nämnde påven på en och samma gång evangeliets vittnen till uppståndelsen och vår tids martyrer. Ett av projekten inför jubelåret är ett martyrologium för 1900-talet: en lista på dem som från 1900 till vår tid har dödats för tron. Biskopssynoderna för Afrika, Amerika och Asien har betonat att martyrerna och minnet av dem är bland det viktigaste i kristet liv idag och för den nya evangelisationen. För livet men också för historien! Martyrerna är inte bara en "ära" och "förebilder" utan en levande uppenbarelse av en dimension av kristen tillvaro - ett tecken på Kristus i ett autentiskt liv
    Martyriets ursprungliga betydelse är: ett vittnesbörd som avläggs av ett edsvuret och trovärdigt vittne. Det hade högsta trovärdighet och garanterade sanningen.
    Evangelierna använder detta ord om Jesus, som vittnar om Fader och det sanna livet i gärningar och ord, men framför allt i sitt lidande och död. Han är vittnet, martyren framför andra. Sedan används ordet om dem som talade om Jesu uppståndelse eller senare predikade om den. Det innebar risk för hån och rentav för döden, vilket var uppenbart i kyrkans historia redan från början i Stefanos martyrium.
    Jesus själv sade att hans lärjungars vittnesbörd fick hjälp av den heliga anden. "De kommer att utlämna er till domstolar... och tortera er...ni skall vittna inför dem och inför hedningarna .. bekymra er inte om hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det är inte ni som talar utan er Faders ande som talar genom er." (Mt 10: 17-18, 20).
    Snart, och genom historien, blev martyrium namnet på ett liv som offrades i en blodig död i vittnesbörd om tron. Martyrerna försvarade inte sin oskuld med argument inför dem som anklagade dem. De tog tillfället i akt att tala om Jesus, att förklara hur viktig Kristus var för dem, att bekänna att de hörde till de kristnas grupp. De vågade rentav uppmana domarna och bödlarna att ändra sig och återvända till förnuftet.
    Också idag dödas människor för sin tro. De ser vi i de sju munkar som dödades i Algeriet och i många andra, präster, nunnar och andra kristna, offer för integralism eller religiös vidskepelse. Andra har dött medan de arbetade i kärleken till nästan eller under ansträngningar för försoning i etniska konflikter, inbördeskrig eller i situationer av allmän osäkerhet.
    Men oftast har martyrerna dödats av "mänskliga skäl" nära förknippade med tron. 1920-talets ideologiska regimer massakrerade troende katoliker, protestanter och ortodoxer med anklagelsen att de motarbetade folkets bästa, att de var subversiva, att de hjälpte statens fiender. Ingen blev tillfrågad om han ville förneka sin tro. De gjorde sig av med dem utan rättegång. Ibland hånades de i pressen och i skenrättegångar.
    Det är intressant att se att Jesu ord har gått i uppfyllelse. Vi har glömt bort vad de anklagades för. Vad vi minns är vad de förkunnade genom sina lidanden och med sin tystnad: livets värde, värdigheten hos människan som är kallad till gemenskap med Gud och ansvar inför honom, samvetsfriheten, kritiken mot sådana tragiska galenskaper som rasism, integralism, statens absoluta makt, diskriminering och utsugning av de fattiga.
    Det har sagts att ingen sak gör framsteg utan att ha martyrer, sådana som tror så mycket på saken att de ger sitt liv för den. Där det finns tro är våld oundvikligt. Jesus lär oss att vi når fram till livets fullhet genom döden. Han nådde fram till sin härlighet genom sitt lidande. De som längtar efter segerkransen, säger Paulus, måste först kämpa. De som vill nå målet måste först vara med i kapplöpningen och träna sig med uppoffringar.
    Idag är sådana tankar inte särskilt populära. Den heliga anden ger oss en gåva som hjälper oss att förstå och ta det på oss: andlig styrka. Det behöver vi alla. Kanske kommer ingen att döda oss för vår tro. Men vi måste hålla på den kristna synen på livet och fatta klara och starka beslut. Det finns personliga omständigheter då man måste hålla fast vid hoppet med kraft.
    Att vara martyr är en kallelse. Det är den heliga anden som gör en martyr, ett vittne, inte domaren eller bödeln. Liksom varje kallelse uttrycker martyriet en dimension av den kristna tillvaron som alla har gemensamt. I Rom finns det många minnen av martyrerna. Vi kan röra vid dem i många kyrkor men framför allt i katakomberna som påminner om hur farligt den kristna kyrkan under förföljelsen och de omständigheter under vilka enskilda kristna anklagades för sin religion.
    Målningar, inskrifter, sarkofager och själva platsen ger en lektion och en avspegling av hur tron levde på martyrernas tid, när de kristna var i minoritet och deras tillvaro präglades av en meningsfull provokation, rättegångar, fasthet och kärlek.
    I andra sammanhang är det en vardaglig verklighet, men reflexen är inte inte lika rik och artikulerad som på de klassiska platserna.
    Man kan inte skilja martyriets förutsättningar och implikationer från trosundervisningen. Det är källa till glädje och ljus men är inte billigt. Vi påminns om "skatten som gömts i åkern" för vilken köparen var beredd att sälja allt han hade.
    Martyriet är av de tecken utan vilka den glada nyheten förlorar sin färg, smak, sin röda tråd, sin radikalitet. Det är ett slags inre dynamik som pekar på det högsta möjliga och är typiskt för tron. Det är inte fundamentalism, som innebär att blint följa bokstaven i föreskrifterna; det är inte maximalism, som gör anspråk på att visa bandet mellan ideal och verklighet. Snarare är det en smak, ett sätt att förstå tron, ett personligt kärleksband till Kristus.
    Johannes Paulus II är väl underbyggd när han säger: i vår tid lyssnar folk mer till vittnen än till "experter". Unga människor bär på en sträng som accepterar inbjudan att vara radikala. Låt denna sträng vibrera! (Juan Edmundo Vecchi i: Dire Dio ai giovani, Elledici, Leumann-Torino, 1999, sid. 84-87).

Källhänvisningar

1. Nr 1- 11 av martyrernas acta med tillstånd för utgivaren av "Atti dei Martiri" av Giuliana Caldarelli, Edizioni Paoline, 1983
2. Nr 12 av Giuseppe Ricciotti, "L'Era dei Martiri", Coletti editore, Roma, 1953.
3. Inledningen och nr 13-20 ur Calogerus Riggi, "Il messaggio dei primi martiri", Elledici, Leumann-Torino, 1978.
4. "Incarnationis Mysterium", Libreria Editrice Vaticana, Città del Vaticano, 1998.
5. "I martiri, testimoni radicali" av Juan Edmundo Vecchi, "Dire Dio ai giovani", Elledici, Leumann-Torino, 1999.

1. Ehrman, Bart D., After the New Testament. A Reader in Early Christianity, Oxford University Press, 1999. GUL 10 Theology D 130 EHR
2. Musurillo, Herbert, The Acts of the Christian Martyrs, Introduction and Translation. Oxford, Clarendon Press, 1972. ULL Theology JA 250 MUS
3. Eusebius, The History of the Church. Translation by G.A. Williamson, Minneapolit, Minn. Augsburg Publishing House, 1975. GUL 10 Theology JB 20

---