1. Katekumenatet

Redan mot slutet av 100-talet inrättade man en fas av förberedelse inför dopet. Det var fråga om en artikulerad dopkatekes för dem som ville bli kristna och som under denna förberedelsetid kallades katekumener (de som får undervisning).

Katekumenatet (1) började när kandidaten presenterade sig för kateketerna och lät skriva in sitt namn i särskilda listor som hölls av diakonerna. Denna registering förutsatte att den som ville bli kristen kom i sällskap av några kristna som kunde intyga att han eller hon var en hederlig människa och verkligen ville bli kristen; katekumenen tog alltså inte sitt första steg i ensamhet utan inför gemenskapen tack vare vittnen som senare kallades "faddrar". Augustinus (2) berättar om denna sed och förklarar dess funktion:

"För att lära känna kandidaten bättre är det en bra idé att tala med katekumenens vänner och låta dem berätta om varför han vill bli kristen".

Faddern fick alltså en institutionell roll, vilket visar hur mycket den blivande katekumenens vandring var knuten till kyrkan. Efter att namnet skrevs upp och kandidaten presenterades var det dags att granska kandidatens livsstil, yrke och ambitioner. Det blev ofta ett strängt förhör för att kyrkan skulle vara säker på att personen verkligen kunde följa en kristen livsstil utan kompromisser med hedniska eller omoraliska seder. En text från 200-talet, den Apostoliska traditionen(3), ger oss en detaljerad lista på yrken som kristna inte får utöva:

"Man skall granska yrkena och sysslorna hos dem som skall få trosundervisning. Om någon har en bordell skall han sluta eller sändas bort. Om någon är skulptör får han inte längre göra gudabilder: antingen slutar han eller sänds han bort. Om någon är skådespelare måste han sluta eller sändas bort... Kappkörningskuskar och de som deltar i allmänna spel skall sluta eller sändas bort. Den som är gladiator eller lär gladiatorer att slåss eller arbetar med gladiatorspel skall sluta eller sändas bort. ... Den prostituerade, den utsvävande eller vem som helst som gör sådant som det är bäst att inte tala om, skall sändas bort för att de är orena. En spåman får inte släppas fram till utfrågningen. Trollkarlen, astrologen, spåmannen, förfalskaren, den som tillverkar amuletter skall sluta eller sändas bort... Den som har en konkubin skall sluta och gifta sig enligt lagen. Om han inte vill skall han sändas bort."

Många yrken var förknippade med den hedniska religionen och utgjorde hinder för att ta emot dopet. Oförsonligheten hänger ihop med de första kristna gemenskapernas önskan att skilja ut sig så mycket som möjligt från den hedniska omvärldens seder. Efter utfrågningen, men före själva dopet, betraktades katekumenen redan som en medlem av kyrkans gemenskap. Under trosundervisningen inlemmades sedan han eller hon allt mer i kyrkan under en process som fick sin höjdpunkt i dopet.

Därefter följde en period av förberedelse, som normalt varade i tre år. Trosundervisningen kunde också förkortas i undantagsfall om katekumenen var särskilt flitig. Under denna tid samlades katekumenerna på särskilda platser för att få undervisning om den kristna tron. Kateketerna, som ledde undervisningen, kunde vara diakoner eller präster, men mer begåvade lekmän var inte uteslutna. Så var fallet med Origenes, som för biskopen i i Alexandria ledde ett universitet för teologi och exegetik. Under åren av trosundervisning kunde katekumenerna redan börja gå i kyrkan på söndagarna, om än med vissa begränsningar: i kyrkan fanns det särskilda platser för dem, åtskilda från de kristna; de deltog bara i Ordets gudstjänst och fick höra predikan, men sedan fick de gå och måste vänta till mässans slut i ett särskilt rum i kyrkobyggnaden: i narthex (förhallen), en rektangulär hall i rät vinkel mot kyrkans axel, med långsidan mot fasaden.

När förberedelseperioden var slut genomlevde katekumenen en intensiv fastetid före dopet som firades på påsknatten. Han eller hon förhördes en andra gång för att se hur han hade genomgått trosundervisningen. Sedan skrevs kandidatens namn upp av biskopen själv i "kyrkans bok". Därmed blev katekumenen en "electus", en som valts ut för att skrivas in bland invånarna i det himmelska Jerusalem. Under fastan gick katekumenen på möten, nästan daglig trosundervisning, bönevakor och renande fasta. Johannes Chrysostomos (4), biskop i Antiochia på 300-talet, uttalande följande poetiska ord till "electi" i sitt stift under en av dessa möten före dopet:

"Ni utvalda känner redan en doft av lycka. Redan kan ni plocka mystikens blommor för att binda kransar för himlen. Vi lever i en tid av glädje och munterhet, för vi har nått fram föremålet för vår längtan och vår kärlek, det himmelska bröllopets dagar."

Somliga riter i förberedelsen under fastan bar på en särskilt rik symbolik. Bland dessa fanns exorcismen, som bestod av att man läste några böner framför kandidatens ansikte och tecknade honom eller henne i pannan. På så sätt markerade man att personen i fråga rycktes bort från det ondas krafter och knöts allt mer till Kristus. Särskilt viktig var överlämnandet av trosbekännelsen, som innehöll kristendomens huvudpunkter; den förklarades så att katekumenerna kunde lära sig den och sedan läsa den högt i högtidliga förmer framför biskopen på palmsöndagen under ceremonin återlämnandet av trosbekännelsen. Hela förberedelsen avslutades med avståndstagandet från Satan och trosbekännelsen på Kristus, som ägde rum på skärstorsdagen eller under själva påsknatten. Katekumenen vände sig mot väst, där skuggornas makter bor, och avsvor sig slaveriet under synden. Därefter vände han eller hon sig mot öst, där paradiset ligger och där Kristi ljus går upp, och bekände högtidligt sin tro på treenigheten.

2. Trosundervisningens metod

Trosundervisningen anförtroddes alltså åt prästerna eller åt kunniga lekmän. Handskriftstraditionen har bevarat några av dessa katekeser, som skrevs av några av tidens mest bildade andar för katekumener eller nydöpta. Bland desssa måste man nämna De mystagogiska katekeserna  av Kyrillos av Jerusalem, "De mysteriis" av Ambrosius och framför allt "De catechizandis rudibus" av Augustinus. Den sistnämnda skriften beskriver trosundervisningens metod och är användbar än idag. Den skrevs som svar till en diakon i Kartago, Deogratias, som var nedslagen eftersom han var övertygad om att han tråkade ut sina åhörare i stället för att upplysa dem i tron (5) :

"Min bror Deogratias, du ber mig att skriva något som du kan ha nytta av när det gäller sättet att undervisa om tron... Du har nästan alltid svårt att finna rätt metod för att framställa läran... Du säger att under långa och enerverande möten känner du dig förödmjukad och missnöjd med dig själv, och att du därför inte känner att du lär dina åhörare något."

Augustinus ger därefter en mängd pedagogiska råd om hur trosundervisningen skall kunna ske i en glad atmosfär, hilaritas, och om hur man kan anpassa sig efter olika slags åhörare. Han går igenom de olika situationer i vilka en kateket kan befinna sig och ger lösningar åt de olika problem och invändningar som katekumenerna kan komma med. Den afrikanske biskopen märker att hans åhörare ibland inte förstår vad han säger, och förklarar hur man med ömhet kan träda in i sina åhörares hjärtan. Han märker att kateketen i andra situationer kanske inte vågar gå rakt på sak för att inte förolämpa sina åhörare, och ger råd om hur man kan undvika dessa risker. Augustinus vet att auditoriet ibland inte reagerar utan förblir likgiltigt, och uppmanar därför läraren att sätta sig in i åhörarens sätt att tänka. Det är alltid lämpligt att anpassa sig till det slags åhörare man talar till, deras kön, antal och sociala och kulturella ursprung. Men åhörarna kan också bli distraherade, och därför är det bäst att katekumenerna får sitta ner för att undvika att de blir trötta och börja tänka på något annat än lärarens ord. Augustinus föreslår (6) att man skall fatta sig kort när man ser att åhörarna blir trötta:

3. Dop - bekräftelse - eukaristi

Det kristna dopet går tillbaka till Kristus, på det sättet att det firas på hans uppdrag och skiljer sig från andra typer av dop som firades hos judarna. Det är inte ett rituellt dop - annars skulle man kunna upprepa det  - utan kan inte upprepas när man väl har mottagit det, för det är ett tecken på att ens synder har blivit förlåtna och på att man har fötts på nytt i Kristus.

Med hjälp av skriftliga källor kan vi rekonstruera dopriten så som den firades i antiken. Normalt fick katekumenen ta emot dopet som firades av biskopen under påsknatten efter en lång förberedelse. Först smorde man kandidaten flera gånger, sedan tog han eller hon avstånd från världens frestelser och mottog exorcismen, och sedan välsignade man vattnet flera gånger. Till sist sänktes han eller hon ned i vattnet tre gånger medan man diakonen frågade om man trodde på trosbekännelsen. Katekumenen skulle svara med orden "Jag tror!" Den långa ceremonin avslutades med fredskyssen från hela den närvarande gemenskapen. Dessa grundläggande riter berikades och utvidgdades i vissa gemenskaper, vilket skapade olika liturgier även om det fanns en grundläggande enhet.

Efter dopet hade katekumenen blivit en fullvärdig medlem av kyrkans gemenskap. Nu kunde han eller hon kallas neofyt och fick bära en vit dräkt som symbol för återfödelsen i dopet. Efter dopet mottog man också bekräftelsens sakrament som bara firades av biskopen. Det bestod av att man tecknade ett kors med parfymerad olja, chrisma, på pannan, och att man lade händerna på personens huvud. Det var först på 400-talet i en del stift i Gallien som bekräftelsen börjar bli ett självständigt sakrament som allt mer sällan firas tillsammans med dopet. Efter dopet hade katekumenen blivit en riktig kristen och fick för första gången ta emot eukaristin. Efter att ha döpts och bekräftats gick kandidaten in i kyrkan för att för första gången delta i hela mässan inklusive den eukaristiska måltiden tillsammans med hela den kristna gemenskapen.

4. Arkeologiska upptäckter: Baptisterierna

Man känner nästan inte till några baptisterier alls före kyrkofreden (7). Det enda undantaget utgörs av ett som påträffades i Dura Europos i Syrien. I ett privathus från början av 200-talet fann man flera rum som med säkerhet har använts för kristen gudstjänst. Det rör sig om flera rum runt en öppen gård. Rummen användes för eukaristifirande och liturgiska möten. Ett av dem var ett baptisterium. Rummet är mindre än de andra, men väggarna är bemålade med motiv från Gamla och Nya testamentet som anspelar på dopets andliga dimension. Målningarna ramar in rummets viktigaste punkt, som är en grund bassäng där katekumenerna kunde stiga ned i vattnet, täckt av ett slags baldakin på fyra kolonner. Rummet bredvid kanske användes för bekräftelsens sakrament. Eftersom man inte känner till några andra baptisterier från 100- och 200-talen får man anta att man firade dopet utomhus, i floder och källor, eller att man anpassade äldre byggnader som kunde användas för dopet som badhus, fontäner och bassänger.

Det är först från 300-talet, efter kyrkofreden under Konstantin, som man börjar bygga särskilda baptisterier i hela Romarriket.

I allmänhet byggdes baptisteriet invid domkyrkan. Det kunde bestå av ett enda rum eller också ha sidoru, vars funktion tycks ha varit att rymma de olika riter och faser som utgjorde dopceremonin. Ett monumentalt och välartikulerat exempel på baptisteriekomplex med flera sidolokaler har påträffats i Salona i Kroatien (se Tav. 1, fig. 3-4). Här kan vi följa de olika steg som katekumenen gick i sin andliga vandring för att motta sakramenten. Dopkandidaterna samlades i  nartex utanför kyrkan och gick genom ingången  (A) in i en vid hall som kallades katekumeneum (B). Här mottog de den sista trosundervisningen och förberedde sig andligen för att möta sakramentet. Därifrån gick de genom en portik mellan kyrkan och baptisteriet till en stor vänthall (C) med stora bänkar längs väggarna. När det var deras tur gick de in i ett litet rum  (D), omklädningsrummete, där de lade av sina kläder, för att sedan gå in i det åttkantiga baptisteriet  (E) där de utsattes för exorcismen och nedsänktes tre gånger i den korsformade dopbassängen  (F). När de väl hade döpts gick de till en liten absid där biskopsstolen stod (G) för att smörjas i bekräftelsens sakrament. Sedan kläddes de i vita kläder, gick ut ur baptisteriet längs portiken och fick gå in i kyrkan (H) för att delta i eukaristin.

I många andra baptisterier som återfunnits av arkeologerna är det inte alltid möjligt att rekonstruera denna suggestiva väg som katekumenerna gick. På sin höjd kan man begränsa sig till att påpeka att baptisterier kan ha många olika arkitektoniska former som ibland kan bära på en symbolik. Denna symbolik betonas än mer av dekoration i form av mosaiker eller av formen på själva dopbassängen. De kunde vara mer eller mindre djupa beronede på om hela människan skulle sänkas ned i vattnet eller inte. Ibland hade de vattenledningar för till- och avlopp för dopvattnet. Bassängerna kunde vara kvadratiska eller rektangulära, och så påminna om Kristi grav, de fyra väderstreckens, de fyra evangelierna eller tetragrammet Jahweh. När de utformades som ett kors var det en anspelningen på Frälsarens död och syndens död hos den nydöpte. Åttkantiga bassänger påminner om den kosmiska mystiken i talet åtta, den åttonde dagen i skapelsen, som är försoningens och uppståndelsens dag.

5. Arkeologiska upptäckter: inskrifterna

I katakomberna och andra begravningsplatser har man påträffat gravinskrifter på latin och grekiska som ger upplysningar om sakramenten, och särskilt om dopet (8 ). Ofta nämner de avlidnas gravinskrifter vilken ställning de hade i kyrkan. Den som ville påminna om att han eller hon var döpt, kunde använda sig av uttryck som  natus (född), renatus (återfödd), luce renobatus (förnyad i ljuset), gratiam accepit (mottog nåden). Mer sällan finner man uttryck som  bapdiatus - a (döpt). Ofta nämner inskrifterna att en kristen dog kort före dopet genom att man använder titeln  cathecumenus (katekumen) eller candidatus in Christo (kandidat till att bli kristen). Om den kristne dog omedelbart efter dopet kallar inskriften honom eller henne  neophita (nydöpt) eller neophotistos (nyligen upplyst). En inskrift för en pojke som dog vid mitten av 400-talet  (9) nämner uttryckligen hans födelsedatum på påskdagen, dagen då han mottog dopet, det kristna namn han då fick, och den dag han dog, söndagen efter påsk Domenica in Albis :

"Här vilar Pascasius, som föddes med namnet Severus på påskdagen 4 april... Han levde i sex år, mottog nåden den 21 april och lade ned sina vita dopkläder i graven åtta dagar efter påsk"

Bekräftelsens sakrament nämns också av inskrifterna men ganska sällan och i allmänhet med stereotypa formuleringar som unctus-a est crismate (smordes med chrisma/välsignad olja) och consignatus-a est eller consecratus-a est (smordes)- en sarkofag i Spoleto berättar om en kvinna som nyss mottagit dopet vid namn Picentia Legitima consignata a Liberio Papa (Picentia Legitima, som bekräftades av påven Liberius) som var påve mellan 352 och 366 (10). En text som innehåller särskilt rik information om sakramenten är en gravinskrift på sarkofagen för makarna Flavius Julius Catervius och Septimia Severina, som påträffades i Tolentino (11); ihär nämns inte bara dopet och bekräftelsen, utan också äktenskapets sakrament med en poetisk formulering som präglas av en strålande tro på uppståndelsen.

"Den allsmäktige Herren, som förenade er i äktenskapets ljuva band, bevarar er grav för evigt. Catervius, Severina är lycklig över att ha förenat sig med dig. Må ni uppstå tillsammans med Kristi nåd, ni saliga, som Herrens präst Probianus tvådde med dopets vatten och smorde med heliga olja."

De kristna inskrifterna nämner inte eukaristin (nattvarden) ofta, men de har ett stort värde framför allt på grund ur teologisk synvinkel. I basilikan San Lorenzo fuori le mura i Rom har man upptäckt en gravinskrift (12) som säger att verus in altari cruor est vinum (vinet på altaret är riktigt blod), i en tydlig anspelning på dogmen om förvandlingen. Eukaristin nämns också i en del gravinskrifter på vers, skriva på grekiska. Den första kommer från Autun i Frankrike. I denna text (13) skriver Pectorius en gravinskrift över sina avlidna släktingar. Han påminner om fisken, som var en fornkristen symbol för Kristus, i en djupt känd lovsång till eukaristin:

"Tag emot den föda som är ljuv som honung från de heligas Frälsare, ät, du som hungrar, och håll "fisken" i dina händer. Jag ber dig, Herre och Frälsare, när mig med fisken. Jag bönfaller dig, du som är de dödas ljus, låt min mor vila i frid. Och du, min älskade far Ascandius, som är mitt hjärta nära, tillsammans med min älskade mor och mina syskon, du som är i fiskens frid, kom ihåg din Pectorius"

En annan viktig inskrift är gravinskriften över Aberkios (14), biskop i Frygien på 100-talet. Han berättar om en resa till Rom och berättar att han ofta tog emot kommunionen. I texten finner man samma fisksymbolik som i den förra inskriften.

"Kristus sände mig till Rom för att jag skulle beundra palatset... Och överallt gav man mig som mat en fisk från källan, stor, ren, som den heliga jungfrun tar och ger till sina vänner för att de alltid skall få mat, med ett gott vin som hon gav oss blandat med vatten och tillsammans med bröd"

Innebröden är klar: vart Aberkios än reste fick han äta fisk, Guds kött, som kyrkan gav till de kristna för att ge dem föda för evigheten. Denna gudomliga festmåltid omfattade de eukaristiska elementen, vin som blandats med vatten samt bröd, Kristi kropp och blod. Aberkios vittnesbörd avslutar vår översikt över katekumenatet i den tidiga kyrkan.

Så kan vi sluta med en suggestiv jämförelse mellan Aberkios ankomst till Rom, dit han hade sänts av Kristus, och alla kristnas vandring många århundraden senare i samma stad under ledning av samme gudomlige Mästare. Denna inskrift uppmuntrar oss att hålla ut i tron trots de vallfärder som livet tvingar oss till och att hålla oss till sakramenten och till gemenskapen med Roms kyrka.

BIBLIOGRAFI

(1) Om hur katekumenatet var organiserat: B.CAPELLE L'introduction du catéchuménat à Rome à la fin du second siècle i RTAM ( Recherches de théologie ancienne et médiévale -Louvain) 5 1933, 129-154 ; V.MONACHINO La cura pastorale a Milano, Cartagine e Roma nel secolo IV Roma 1947 ; A.TURCK Evangélisation et Catéchèse aux deux premiers siècles Paris 1962 ; G.KRETSHMAR Die Geschichte des Taufgottesdienstess in der alten Kirche. Leiturgia Handbuch des evangelischen Gottesdienstes Kassel 1966 ; P.RENTINCK La cura pastorale in Antiochia nel IV secolo Roma 1970 V.MONACHINO S.Ambrogio e la cura pastorale a Milano nel secolo IV Milano 1973 ; J.DANIELOU - R.DU CHARLAT La catechesi nei primi secoli Torino 1982 ; G.FILORAMO - S.RODA Cristianesimo e società antica Bari 1992. Om de antika skriftliga källorna: AMBROSIUS Des Sacrements. Des Mystères. Explication du Symbole. Text, översättning och kommentar av Bernard Botte i CS (CS= CSEL Corpus Scriptorum Ecclesiasticorum Latinorum) Paris 1961 ; AUGUSTINUS De Catechizandis rudibus. Latinsk text med översättning och noter av Combés och Fragues i BA (Bibliotheca Augustiniana) Paris 1949 KYRILLOS av JERUSALEM Catéchèse. Översättning av  L. Bouvet Namur 1962 ; DIDACHE' Instruction des Apôtres. Text och inledningen av J.P. Audet Paris 1958; GREGORIOS av NYSSA Discours catéchétique. Text, översättning och kommentar av L. Meridier i MD (La Maison Dieu) Paris 1908; HIPPOLYTOS La Tradition Apostolique. Text, översättning och kommentar av B.Botte i SC (Sources Chrétiennes) Paris 1953; TERTULLIANUS Traité du Baptême. Latinsk text med översättning och kommentar av R.F.Refoulé i SC Paris 1952;.
(2) AUGUSTINUS De Catech. 9;
(3) DEN APOSTOLISKA TRADITIONEN 16.
(4) JOHANNES CHRYSOSTOMOS Catech.1.1.
(5) AUGUSTINUS De Catech. 1.
(6) AUGUSTINUS De catech. 19.
(7) Om arkeologiska upptäckter i allmänhet: P. TESTINI Archeologia cristiana Bari 1980 ; om baptisterier i synnerhet: A. KHATCHATRIAN Les baptistères paléochretiens Paris 1962 ; B.GABRICEVIC Piscine battesimali cruciformi scoperte recentemente in Dalmazia i Akten des VII Internationalen Kongress für histliche Archäologie Città del Vaticano - Berlin 1969 539ff. I. NIKOLAJEVIC Les baptistères paléochretiens i Zbornik radova visantoloskog Instituta 9 1966 223ff. Om ikonografin: A. MARTIMORT l'Iconographie des catacombes et la catéchèse antique i RAC = Rivista di Archeologia Cristiana 25 1949, 105-114; G. BELVEDERI La catechesi di S.Pietro Città del Vaticano 1950 ; L. DE  BRUYNE L'initiation chrétienne et ses effets dans l'art paléochretien i VR 36 1962, 27-85.
(8) Inskrifter som nämner sakrament och katekumenatet:  P. TESTINI Archeologia cristiana Bari 1980, 416-428. Se också C. CARLETTI Iscrizioni cristiane a Roma. Testimonianze di vita cristiana (secoli III-VII) Firenze 1986, särskilt 85-102.)
(9) ILCV ( Inscriptiones Latinae Christianae Veteres) 154 I.
(10) ILCV 965.
(11) ILCV 98 b.
(12) Nuovo Bullettino di Archeologia Cristiana 1921, 106.
(13) Se M. GUARDUCCI Nuove osservazioni sull'iscrizione eucaristica di Pektorios in Rendicontí della Pontificia Accademia Romana di Archeologia 1947-49, 243ff.
(14) Se. A. FERRUA Nuove osservazioni sull'epitaffío di Abercio in Rivista di Archeologia Cristiana 1943, 279ff. A. FERRUA-D. BALBONI Epitaphium Abercii Fano 1953. 

(Artikeln har hämtats ur tidskriften "Catechisti nella città", Roma 1995, 3-11, med tillstånd av författaren och utgivaren)

---