Teresio Bosco

En ny och skadlig vidskepelse

Första gången som den romerska staten ingriper mot de kristna är under kejsar Claudius (41-54 e Kr). Historikerna Suetonius och Dio Cassius berättar att Claudius utvisade judarna eftersom de stred om en viss Chrestos. "Här nämns för första gången reaktionen på det kristna budskapet i det romerska samhället" kommenterar Karl Baus.
Historikerna Gaius Suetonius Tranquillus (70- ca.140) var en högt uppsatt tjänsteman vid kejsarna Trajanus och Hadrianus hov. Han var forskare och kejsarnas rådgivare. Han rättfärdigade statens ingripande mot de kristna med att de utgjorde en "nu och skadlig vidskepelse"; hårda ord.
Som "superstitio", vidskepelse, var kristendomen knuten till  "magia". För romarna var det som de irrationella sedvanor som trollkarlar och onda häxor använde för att lura det okunninga folket som inte var filosofiskt skolat. Magi stred mot förnuftet och var vanlig kunskap i motsats till filosofisk kunskap. Anklagelsen om magia (trolldom) och om galenskap var det vapen som den romerska staten använde för att förtrycka nya och misstänkta grupper i samhället, som de kristna.
Ordet malefica (=som bär på ondska) fångade folkets misstänksamma fantasi som såg detta (och allt nytt) som något farligt. Det var därför orsaken till ont och oskiljbart från epidemier, översvämningar, svält och barbarinvasioner.

En samtidigt öppen, inåtvänd och misstänksam grupp

Romarriket var (så som det upprätdde särskilt i sina förföljelser mot de kristna) ett öppet samhälle som var redo att ta emot alla nya folk som avstod från sina särdrag, men också en stängd och misstänksam grupp. Med ordet etnìa, etnisk grupp (på grekiska éthnos), avser vi en samhällsgrupp som utmärks av samma språk eller kultur och som är misstänksam mot alla andra grupper. Rome hade en samhällsorganisation där fria människor åtnjöt alla rättigheter och slavar inga, med rika patricier och fattiga vanliga människor (plebs), där centrum exploaterade periferin och såg sig själv som förverkligandet av Alexander den stores dröm om att ena mänskligheten, att göra varje fri människa till världsmedborgare, och romarriket till en "världsgemenskap" (oikuméne) som sammanföll helt och hållet med "mänsklig civilisation".

De som ville leva utanför detta för att behålla sin identitet och inte sugas upp av det, skar av sig själva från den mänskliga civilisationen. Rom fruktade dessa "främlingar" och "dissidenter" som kunde hota dess säkerhet. Denna "universella endräkt" hade upprättats av dess grymma och effektiva legioner. Rom avsåg att upprätthålla den med svärdet, korsfästelser, straffarbete och exil.
Med ett ord, Rom använde sig av "etnisk rening" som en metod för att värna om den "civiliserade världens" ostörda fred.

Nero och de kristna sedda av historikern Tacitus.

År 64 förstörde en eldsvåda tio av Roms 14 kvarter. Kejsar Nero anklagades för eldsvådan men lade skulden på de kristna. Han inledde den första stora förföljelsen som varade till år 68 och där bland många andra apostlarna Petrus och Paulus dödades.
Den store historikern Tacitus Cornelius (54-120), senator och konsul, beskrev dessa händelser när han under Trajanus skrev sina Annaler. Han anklagade Nero för att ha anklagat de kristna orättvist men sade sig övertygad om att de förtjänade de strängaste straff på grund av sin vidskepelse som ledde till alla slags onda handlingar. Han höll inte ens med om medlidandet hos många människor som såg dem torteras. Här är det berömda citatet av Tacitus:
"För att tysta folkets protester måste Nero finna en skyldig. Därför anklagade han en människoras som föraktas för sina perversa riter och vanligtvis kallas kristna. Namnet kommer av Kristus, som dödades när Pontius Pilatus var prokonsul och prokurator i Judeen. Nu har denna skadliga vidskepelse brutit ut igen, inte bara i Judeen, där denna plåga uppstod, utan också i Rom, där allt skamligt och avskyvärt samlas och accepteras.
Till en början greps de som öppet bekände sin tro. Efter att de anklagats fängslades en stor skara som inte bara anklagades för att ha orsakat eldsvådan, utan också ansågs brinna av hat mot mänskligheten. De dödades med raffinerad grymhet, och Nero lade hån till deras lidande. Somliga kläddes i hudar av vilda djur och kastades till hundarna för att slukas av dem. Andra spikades fast på kors, andra åter brändes levande, och andra täcktes med brännbart material som sedan tändes så att de användes som facklor efter solnedgången. Nero använde sina trädgårdar (vid Vatikankullen) för detta skådespel som också omfattade cirkusspel. När han öppnade cirkusspelen körde han själv en vagn och beblandade sig med folkmassan klädd som kusk. Trots att dessa straff riktades mot ett klandervärt folk som förtjänade så originella plågor, uppstod en känsla av medlidande, eftersom de inte offrats för allas bästa utan på grund av tyrannens grymhet." (XV,44)

Också Tacitus trodde alltså att de kristna var ett avskyvärt folk som var i stånd att begå hemska brott. De värsta illgärningar som de kristna anklagades för var rituellt barnamord (de talade om Herrens måltid, eukaristin, som om det handlade om att döda och äta ett barn!) och incest (vilket var ett missförstånd av fridskyssen mellan "bröder och systrar" under eukaristifirandet). Dessa anklagelser grundades på folkligt skvaller och godkändes så av kejsarens auktoritet när han förföljde och dödade de kristna.

Från denna tid tillades enligt Tacitus anklagelsen att de hatade mänskligheten. Plinius den yngre kommenterar ironiskt att med en sådan anklagelse kunde vem som helst dömas.

Anklagelsen för ateism

Vi har få uppgifter om förföljelserna mot de kristna år 89 under kejsar Domitianus Särskilt viktigt är vad vi får veta av den grekiske historikern Dio Cassius, som blev praetor och konsul i Rom. I bok 67 av sin Romerska historia berättar han att under Domitianus anklagades och dömdes de kristna för "ateism" (ateòtes), som konsuln Flavius Clemens och hans fru Domitilla och tillsammans med dem många andra "som anammat judiska seder".
Vid den här tiden anklagade man dem för ateism som inte betraktade kejsaren som den högsta gudomen. Domitianus centraliserade makten och ville själv få högsta vördnad som mittpunkt och garant för "den mänskliga civilisationen".
Man kan lägga märke till att en intellektuell som Dio Cassius kallade det för ateism att vägra dyrka kejsaren som en gud. Det betyder att man i Rom inte hade något gudsbegrepp som var skilt från kejsarmakten. De som tänkte annorlunda betraktades som farliga för "den mänskliga civilisationen".

En olaglig men oskadlig sammanslutning

År återvände Plinius den yngre, guvernör i Bithynien vid Svarta Havet, från en inspektionsresa i sin rika och välbefolkade provins, när en eldsvåda förstörde hans huvudstad Nikomedia. Mycket kunde ha räddats om det hade funnits en brandkår. Plinius rapporterade till kejsar Trajanus (98-117): "Det är upp till dig att bestämma om man bör inrätta en 150 man stark brandmannaförening. För min del skall jag se till att en sådan förening bara accepterar barndmän..." Trajanus svarade att han inte vill det. "Glöm inte att din provins har allt för lätt för att skapa sådana föreningar. Vad de än kallas eller har för syfte vill jag inte att människor skall sluta sig samman i en förening, som sedan snabbt blir en hetairia." Rädslan för sådana hetairiai, grekiska för sammanslutningar, var starkare än den för eldsvådor.
Det var typiskt för antiken. Alla slags föreningar blev lätt till politiska grupper. Det hade lett Caesar till att förbjuda alla föreningar år 7 f Kr. "Den som skapar en sammanslutning utan särskilt tillstånd får samma straff som de som med vapen i hand angriper offentliga torg och tempel." Lagarna gällde fortfarande, men föreningarna fortsatte att blomstra: båtmän på Seien, läkare i Avenches, vinhandlare i Lyon, hornblåsarna i Lamesi. De försvarade sina medlemmars intressen genoma tt utöva påtryckning på myndigheterna.
Plinius tillämpade snart förbudet mot hetairiai i ett särskilt fall som lades fram för honom år 112. Bithynien var fullt av kristna. "De är en skara av alla åldrar och samhällsställning, spridd i städer, byar och på landsbygden," skrev han till kejsaren. Sedan berättar han om klagomål från hantverkarna som tillverkade religiösa amuletter och som var uppröda över att de kristna sade att de var meningslösa. Han hade gjort en särskild utredning och funnit att de "brukade samlas på en bestämd dag före gryningen för att sjunga en hymn till Kristus som till en gud. De försöker leva rätt och binder sig med ed att inte begå brott, stöld eller äktenskapsbrott eller svek i ord. De brukar äta tillsammans, och vad andra än säger så är maten vanlig och ofarlig." De kristna hade inte uphört med sina möten ens efter att guvernören hade förnyat förbjudet mot hetairiai. Brevet (10,96) fortsätter med att Plinius försäkrar kejsaren att han inte ser några onda avsikter i vad de gör. Men deras vägran att offra rökelse och vin framför kejsarens staty såg han som en akt av offentligt helgerån. Dessa kristnas envetenhet föreföll honom "oresonlig och oklok".
Av Plinius brev framgår att anklagelserna för rituellt barnamord och incest hade nedlagts som absurda. Återstod anklagelsen för att vägra dyrka kejsaren, vilket var landsförräderi, och för att ha bildat en hetairia.
Kejsaren svarade: "Myndigheterna skall inte sökas upp av de kristna. Men om de anmäls och finns skyldiga skall de dömas." Med andra ord: Trajanus ville att man skulle se mellan fingrarna. De var en harmlös hetairia som båtmännen på Siene eller vinhandlarna i Lyon. Men eftersom de kristna praktiserade en "oresonlig och oklok vidskepelse" (som Plinius och andra intellektuella vid samma tid som Epiktetos sade) och fortsatte vägra att dyrka kejsaren (och därför ansågs ha ställt sig utanför samhället), skulle Plinius inte låtsas som om ingenting hade hänt. Om de anmäls skall de dömas. Man fortsatte alltså, om än i en mindre hård form, att anse att "det är inte tillåtet att vara kristen". Offer för förföljelser vid denna tid var Simeon, biskop av Jerusalem, som korsfästes vid 120 års ålder, och Ignatios, biskop av Antiochia, som fördes till Rom avrättades där eftersom han var romersk medborgare. Samma politik mot de kristna tillämpades av kejsarna Hadrianus (117-138) och Antoninus Pius (138-161).

Marcus Aurelius: kristendom är galenskap

Marcus Aurelius (161-180), filosofkejsaren, tillbringade 17 av sina 19 år som kejsare med att föra krig. Varje kväll skrev han ned sina tankar i sina Minnen i sitt soldattält. Han föraktade kristendomen djupt. Han menade att den var ren galenskap eftersom den uppmanade vanliga okunniga människor att leva enligt ideal (människokärlek, förlåtelse, uppofringar för andra utan att förväntar sig belöning) som bara filosofer som han själv kunde förstå och praktisera efter lång meditation och självbehärskning.
176-177 förbjöd han alla fanatiska sekter och nya okända kulter som kunde hota statsreligionen. De kristnas situation, som redan var svår, förvärrades under hans tid.
De blomstrande kristna gemenskaper som grundats av aposteln Paulus i Mindre Asien kunde dag och natt utsättas för rån och plundring av vem som helst. I Rom dömdes Justinus och en grupp kristna intellektuella till döden. Den blomstrande kristna gemenskapen i Lyon förintades av anklagelser för ateism och omoral. Där dog den unga Blandina och den femtonårige Ponticus efter svår tortyr.

Det är tydligt att den allmänna opinionen om de kristna blev allt hårdare. Stora olyckor som krig och farsoter ledde till en allmän övertygelse om att gudarna var arga på Rom. När det blev känt att de kristna inte deltog i de försoningsceremonier som beordrades av kejsaran sökte folkets vrede efter ursäkter för att angripa dem. Denna situation fortsatte också under de första åren av kejsare Commodus, son till Marcus Aurelius.

DE INTELLEKTUELLAS OFFENSIV MOT DE KRISTNA

Under Marcus Aurelius nådde Roms intellektuellas offensiv mot de kristna sin höjdpunkt.
"Ofta tror man felaktigt" - skriver Fabio Ruggiero - "att den antika världen bekämpade den nya tron med lag och ordning, dvs med förfljelser. Det är bara delvis sant för det första kristna århundradet och inte alls under andra halvan av 100-talet. Både den hedniska världen och kyrkan förstod på samma gång att det behövdes diskussion och dialog genom filosofisk och teologisk argumentation. Den antika kulturen hade i flera århundraden tränats i att resonera och kunde föra fram mycket subtial argument mot den kristna läran. Snart insåg kyrkan att den klassiska tanken kunde vara ett kraftigt hinder för evangeliets spridning. Därför måste man utveckla en kristen filosofi och teologi. På samma gång måste denna uttrycka sig med ett språk och med kulturella kategorier som var begriplinga för den grkisk-romerska världen där kyrkan blev allt djupare involverad."

De antikristna intellektuellas argument

De argument som användes av Marcus Aurelius (121-180), Galenus (129-200), Lukianos, Pellegrinus Proteus och särskilt Celsus (som alla skrev under andra halvan av 100-talet) kan sammanfattas så här:
«"Frälsning" från livets meningslöshet, från ödets nycker, från dödens förintelse och från sorg kan finnas bara i "filosofisk visdom" av en intellektuell elit.
De kristnas svar på denna "frälsning" i form av "tro" på en man som korsfästs som en slav i gränsprovinsen Palestina och som förkunnades ha återuppstått var galenskap. En annan galenskap som inte kunde tolereras var att de kristna trodde på denne korsfästes budskap och förde ut det till utstötta och fattiga, mänsklighetens avskum, och predikade syskonkärlek för alla i ett samhälle byggt som en pyramid och som betraktades som "naturens ordning". De kristna måste utplånas eftersom de var motståndare till den mänskliga civilisationen.»
De antikristna intellektuellas kritik riktades mot själva tanken på en "uppenbarelse från ovan" som inte grundades på "filosofisk visdom"; mot de kristna skrifterna som motsade historien och logiken; mot den "irrationella" läran; mot att Guds LOGOS blev människa (Johannesevangeliet) och gick med på att dö som en slav; mot den kristna moralen (äktenskaplig trohet, hederlighet, respekt för andra, ömsesidig hjälp), som bara kunde accepteras av ett litet antal filosofer, inte av den stora skaran av okunniga fattiga.
För dessa intellektuella var hela den kristna läran galenskap: anspråket på uppståndelse och liv efter döden, att Gud hr en förkärlek för fattiga, och kärleken till alla människor.
Den grekiske filosofen Celsus skrev i sin Ett sanningens ord: «Genom att acceptera okunniga människor och ansluta sig till de lägst stående människorna trampar de kristna på allt som är hedersamt och ädelt. De går rentav så långt att de kallar alla bror och syster utan urskillning. De dyrkar en man som utsatts för de strängaste straff och det kors han dog på görs till ett altare, vilket bara kan passa för depraverade brottslingar».

De kristnas måttfulla svar

Under flera årtionden var de kristna tysta. De bredde ut sig med den tysta kraften hos det förbjudna. Med kärlek och martyrdöden svarade de på de mest skändliga anklagelser. Det var på 100-talet som deras första apologeter (Justinus, Athenagoras, Tatianus) anförde bevis för att avfärda de allvarligaste anklagelserna och försökte förklara sin tro (född i semitiska länder och uttryckt i "berättelser") på ett språk som var kulturellt acceptabelt i en värld som var genomträngd av grekisk-romersk filosofi. De "tegelstenar" som passade för Jesu Kristi budskap började organiseras i en struktur som kunde framstå som grekisk-romersk. Det var Tertullianus i väst och Origenes i öst (på 200-talet) som gav en systematisk form åt den "kristna visdomen". Men "byggstenarna" i Jesu Kristi budskap försökte de skapa harmonin i en romersk basilika. Efter många århundraden skulle den förvandlas till den gotiska katedralen, den romalnska stilens solida lugn, barockens ståt...

DEN ALLVARLIGA KRISEN PÅ 200-TALET

På 200-talet befann sig Rom i en djup kris. Förhållandet mellan kristendomen och romarriket förändrades, även om inte alla lade märke till det.
Denna svåra kris beskrevs av den grekiske historikern Herodianos: "Under de senaste 200 åren har det aldrig varit en så hastig följd av härskare, inbördeskrig, krig mot gränsstammar och stora folkvandringar. Oräkneliga attacker ägde rum mot ståderriket och i många barbarländer och många jordbävningar, epidemier, härsare och usurpatorer. En del hade makten länge, andra i korta perioder. En del utropades och kröntes till kejsare ena dagen och avsattes dagen därpå."

Det romerska riket hade utvidgats steg för steg genom att man erövrade nya provinser. Den kontinuerliga expansionen gjorde det möjligt att expolatera ett allt större territorium (Egypten var Roms sädesmagasin, Spanien och Gallien dess vingårdar och olivlundar). Erövringskrigen producerade en oräknelig skara av slavar (krigsfångar) som blev till obetald arbetskraft.
Omkring 250 var allt detta över. I öst uppstod det mäktiga Sassanidriket som utförde kraftfulla angrepp mot romarna. År 260 tillfångatogs kejsar Valerianus och hela hans armé på 70.000 män och de östliga provinserna ödelades. Farsoter härjade bland de legioner som överlevde och spreds över hela riket. I norr uppstod en ny allians av kraftfulla folk: goterna spreds över Malaya och Dacien. Kejsar Decius och hans armé massakrerades. Goterna spred förstörelse från norr ända till Sparta, Athen och Ravenna. De ruinhögar de lämnade eftersig far sträckinjagande. De flesta bildade människor dödades eller blev slavar och kunde inte ersättas. Livet återvände till ett primitivt och vilt stadium. Jordbruk och handel utplånades.

I denna osäkra tid kunde staten inte längre garantera säkerheten. Nu var det hednafolken som blev "irrationella" när de inte längre kunde lita på den kejserliga ordningen. Istället förlitade de sig på de mest egendomliga mystiska gudomligheter. På Kvirinalkullen byggdes ett tempel till den egyptiska gudinnan Isis. Kejsar Helagabalus påbjöd dyrkan av solen som en gud. Folket grep till magiska riter för att avvärja farsoter. Ändå utbröt förfärliga förföljelser mot de kristna under 200-talet. Nu var det inte längre för att de var "irrationella" - mitt i ett folk som förlitade sig på magiska riter var kristendomen det enda rationella systemet - utan i en förnyad etnisk rensning. Trots att många kejsare var födda bland barbarfolken såg en förnyad enhet som enda hopp om räddning. Därför befallde de att man skulle utplåna de kristna som blev allt fler, som för att driva ut denna "främmande kropp" från den romerska etniska gruppen. De kristna sågs allt mer som en annorlunda etnisk grupp som var redo att ta över riket som var i upplösning efter att ha grundats med vapenmakt, röveri och våld.

Septimius Severus, Maximinus Thrax, Decius och Gallus.

Med Septimius Severus (193-211), som grundade en syrisk dynasti, såg det ut som om kristendomen skulle få utvecklas i fred. Kristna intog viktiga positioner vid hovet. Det var först i sitt tionde regeringsår (202) som kejsaren radikalt ändrade inställning. År 202 utkom ett edikt av Septimius Severus som föreskrev hårda straff för de som omvände sig till judendomen eller kristendomen. Kejsarens plötsliga förändring blir bara begriplig om man antar att han strävade efter religiös enhet för hela samhället och i hela världen. Därför var de misstänkta.
Mest synlig blev skadan när man stängde den berömda kristna skolan i Alexandria och de kristna gemenskaperna i Nordafrika.
Maximinus Thrax (235-238) reagerade våldsamt och grovt mot hans föregångare Alexander Severus vänner - denne hade varit tolerant mot de kristna. reacted violently and coarsely against the friends of his predecessor Alexander Severus, who had been tolerant towards Christians. Han skakade kyrkan i Rom genom att förvisa till Sardiniens gruvor två ledare för den kristna gemenskapen, biskopen Pontianus och prästen Hippolytus.
Folkmassans inställning till de kristna hade inte förändrats. I Kappadokien utbröt en regelrätt jag på kristna som anklagades för att bära skulden till en jordbävning. Denna folkliga reaktion visar att de kristna i allmänhet betraktades som "främlingar och illgärningsmän" (jfr K Baus, Le origini, 282-287).

Under kejsar Decius (249-251) utbröt den första systematiska förföljelsen mot de kristna med syftet att utplåna dem. Decius (som efterträdde Philippus Arabs, som var vänligt inställd till de kristna och möjligen själv var en), var från början en senator från Pannonien och var mycket fäst vid de romerska traditionerna. Han var djupt medveten om att riket var på väg att brytas upp både politiskt och ekonomiskt och trodde att han kunde återupprätta enheten genom att samla alla energier hos statens beskyddare. Alla invånare tvangs offra till gudarna varefter de fick ett intyg. De som vägrade underkasta sig denna rit greps, torterades och avrättades. I Rom avrättades biskop Fabianus och med honom många präster och andra kristna. I Alexandria utbröt en förföljelse som åtföljdes av plundring. I Asien var martyrerna många: biskoparna i Pergamon, Antiochia och Jerusalem. Den store forskaren Origenes utsattes för omänkslig tortyr och överlevde lidandet i fyra år som en spillra av en människa.
Inte alla kristna klarade av lidandet. Många gick med på att offra. Andra lyckades få tag på de berömda intygen genom mutor. Bland dem fanns enligt brev 67 av Cyprianus två spanska biskopar. Förföljelsen, som såg ut att innebära dödsstöten för kyrkan, slutade när Decius stupade i slaget mot goterna på Dobrugiaslätten i Rumänien  (jfr M Clèvenot, I Cristiani e il potere, 179f). De följande sju åren (250-257) var en lugn period för kyrkan. Denna frid stördes bara i Rom när en förföljelse bröt ut och Trebonianus Gallus (251-253) lät gripa och förvisa ledaren för den romerska kyrkan till Centumcellae (Civitavecchia). Gallus gjorde så troligen som en eftergift åt folkets fördomar när de lade skulden på de kristna för de farsoter som härjade i riket. De kristna sågs fortfarande som "vidskepliga", egendomliga och ondsinta. (jfr K. Baus, Le Orgini, 292).

Valerianus och rikets finanser.

I fjärde året av kejsar Valerianus regering  (257) inträffade oväntat ett hård och blodig förföljelse mot det kristna. Men det handlade inte så mycket om religion som om pengar. Rikets finanser var dåliga och därför övertalade kejsarens rådgivare (som sedan usurperade tronen) Macrianus Valerianus att konfiskera rika kristnas egendom. Christians. Många berömda martyrer fick offra sitt liv, från biskop Cyprianus och påven Sixtus II till diakonen Laurentius. Men det var fråga om rent röveri med religiös förevändning och upphörde med Valerianus tragiska död. 259 togs han och hans armé till fånga av partherna. Han fick leva som slav och avled.
De fyrtio år av fred som följde gynnade kyrkans inre och yttre utveckling. Flera kristna fick högt uppsatta uppdrag i staten och visade att de var kapabla och hederliga.

Diocletianus övertar en ekonomisk katastrof

År 271 befallde kejsar Aurelianus sina soldater och alla romerska medborgare att överlämna den stora provinsen Dacia och dess guldgruvor till goterna. Det skulle kosta för mycket blod att försvara detta territorium.
Eftersom det inte fanns några nya provinser som man kunde erövra och plundra, riktade man uppmärksamheten mot de vanliga medborgarna. De fick betala mer och mer i skatt och pålagda arbeten (underhåll av akvedukter, kanaler, avlopp, vägar, offentliga byggnader...). De visste inte vad de skulle göra för att överleva och betala skatt. År 284 utropades Diocletianus från Dalmatien till kejsare. Nu skulle skatterna betalas efter testa (huvud) och efter jugero dvs för varje person och för varje odlad mark.
Skatteinsamlingen anförtroddes åt en omfattande byråkrati som såg omöjliggjorde skattesmitning. Den utmätte omänskliga straff åt dem som försökte, och var extremt dyr för staten.Skatterna var så tunga att ingen ville arbeta längre. Därför blev det förbjudet att lämna jobbet, den åker man odlade, verkstaden eller militärtjänsten.
"Det var bara början", skriver F. Oertel, professor i antik historia vid universitetet i Bonn - "på ett statligt förtryck som skulle pressa ut de sista dropparna från folket.... Under Diocletianus skapades en socialiststat med terrorism från byråkratin, grava begränsningar av individens frihet, statlig inblandning överallt och tunga skatter."

Galerius förföljer i Diocletianus' namn.

Under de första 20 åren av Diocletianus styre förföljdes inte de kristna.
År 303 förändrades allt detta och den sista stora förföljelsen av de kristna inleddes. "Den var ett verk av Galerius, Diocletianus' 'Caesar'" - skriver F. Ruggiero. "År 303 satte han stopp för Diocletianus försiktiga politik och övergick till oförsonliga och intoleranta handlingar." Fyra edikt (februari 303 - februari 304) innebar att de kristnas kyrkor skulle förstöras, deras egendom konfiskeras, deras heliga böcker lämnas ut, och de som inte ville offra till kejsaren skulle torteras och dödas.
Det är svårt att veta vilka motiv som förmådde Diocletianus att acceptera denna politik. Antagligen berodde det på påtryckningar från fanatiska hedningar som stöttade Galerius. I en period av "utbredd ångest" (som Dodds säger) menade Galerius och hans vänner att man kunde rädda folket bara genom att åvervända till Roms gamla tro och tivnga dem att offra. Man måste återvända till vetera instituta, de gamla lagarna och de romerska traditionerna.
Förföljelsen var mest intensiv i öst, särskilt i Syrien, Egypten och Mindre Asien. Diocletianus abdikerade 305 och efterträddes av en "Augustus", Galerius, och en "Caesar", Maximinus Daia, som visade sig vara mer fanatisk än sin ledare.
Det var först år 311, sex dagar innan han dog i cancer, gick Galerius motvilligt med på att skriva under ett dekret som satte stopp för förföljelserna. Detta dokument innebar att det äntligen blev tillåtet att vara kristen. Galerius beklagar de kristnas envetenhet att inte vända sig till det gamla Roms religion. Han förklarade att det var meningslöst att fortsätta förfölja de kristna och bad dem att be till sin Gud för kejsarens hälsa. 
F. Ruggiero kommenterar detta dekret:: "De kristna hade varit en ovanlig fiende. Under mer än två århundraden hade Rom försökt absorbera dem i samhället. ... Fysiskt befann de sig i civitas Romana, men på många sätt stod de utanför den" och så hade de till slut "gjort denna  civitas kristen".

En djup revolution

De slutglitiga och systematiska förföljelserna under 200- och 300-talet var lika ineffektiva som de sporadiska under det första århundradet och 100-talet. Den etniska rensningen som önskades av de grekisk-romerska intellektuella genomfördes aldrig. Varför inte?
Celsus slungade ut indignerade anklagelser mot de kristna: "Genom att acceptera okunniga människor och ansluta sig till de lägst stående människorna trampar de kristna på allt som är hedersamt och ädelt. De går rentav så långt att de kallar alla bror och syster utan urskillning." I längden blev dessa anklagelser en lovsång till de kristna. De påminde om att alla, också de enklaste människor har samma värdighet och är lika inför Gud (Det mest revolutionerande i det kristna budskapet). Detta hade omärkligt trängt in i medveteandet hos alla de människor som Rom betraktade som födda till slavar och mänskligt avfall.

Grundläggande bibliografi: K.Baus, Le origini, Jaca Book; F.Ruggiero, La Follia dei Cristiani, Il Saggiatore; T.Bosco, Eusebio di Vercelli nel suo tempo pagano e cristiano, Elle Di Ci; J.Danielou, H.Marrou, Dalle origini a San Gregorio Magno, Marietti; M.Clevenot, Gli uomini della fraternità, 1-2, Borla.
Från: Dimensioni nuove, LDC, 10096 Leumann, Torino, N.7, 1996, p.29-39

---