Giovanni Del Col, föreståndare för San Callistokatakomberna
Denna avdelning berättar om kyrkans historia genom dess huvudpersoners liv och skrifter, nämligen påvarna i San Callistokatakomberna och en del kyrkofäder som levde vid samma tid:
Fem martyrpåvar: Pontianus, Fabianus, Cornelius,
Sixtus II och Eusebius
Elva heliga påvar: Zefyrinos, Anteros, Lucius,
Stefanos I, Felix, Eutychianos, Gaius, Miltiades, Marcus och Damasus)
Dessutom fanns ett stort antal biskopar, diakoner och
andra martyrer som vittnade om tron genom den strålande förebilden
i sitt liv och sitt offer.
Påvekryptan och gravkryptorna för Gaius, Eusebius och Cornelius
i katakomberna berättar om ärofulla kapitel i den romerska kyrkans
historia. Påven Damasus berättar om dem i sina femtio versinskrifter
om påvar och berömda martyrer. Dessa inskrifter höggs in
med vackra bokstäver av Filocalus och deras vackra latinska verser
hyllar kortfattat den romerska kyrkans martyrer.
Påven Damasus versinskrift framför Sixtus II:s grav i Påvekryptan
talar om påvarna "som vakar över Kristi altaren", om latinska
och grekiska påvar och om en mängd av kristna i alla åldrar,
barn, unga och gamla, som "föredrog att behålla den jungfruliga
renheten" framför att förråda sin tro.
När man läser namnen på påvarna Pontianus, Antheros,
Fabianus, Lucius och Eutychianos på väggarna skall man minnas
att också Sixtus II begravdes här. De fragmentariska inskrifterna
bär inte bara namnet på påvarna utan också titeln
epi (episcopos) vilket pekar ut dem som ledare och herdar för kyrkan
i Rom.
Även om de bara är namn berättar de om kyrkans historia i Rom på 200-talet. Det är en berättelse som handlar om tro, lidande och martyrium.
Den förste man kommer att tänka på är martyrpåven
Pontianus (21 juli 230 - 28 september 235). Hans fem år som påve
präglades av pastoral handlingskraft och kamp mot heresin. Påven
Pontianus för tanken till hans oförsonlige motståndare
Hippolytos (217-235) - romersk präst och motpåve. Han
var en ledande gestalt i det kristna Rom på 200-talet. Denne teolog
bland de romerska prästerna blev kontroversiell genom sin oförsonliga
inställning gentemot biskopens auktoritet. Detta började redan
under påven Callixtus (217-220) när Hippolytos tog avstånd
från den försoning och förlåtelse som påven
erbbjöd för dem som begått äktenskapsbrott. Till de
teologiska skiljaktigheterna kom personliga motiv i form av illa dold avund
för att Callixtus och inte han själv valdes till att efterträda
påven Zefyrinos.Efter att ha riktat en rad anklagelser och skymford
mot påvens person och politik bröt Hippolytos slutligen helt,
utsåg sig själv till biskop och grundade sin egen kyrka. Han
ledde så en del av prästerna och det kristna folket i Rom ut
i en schism.
Denna splittring varade i mer än tjugo år och fortsatte
under Pontianus tid som påve, trots att denne försökte
välkomna Hippolytos och hans grupp tillbaka in in kyrkans enhet. Pontianus
utvisades till Sardinien 235 och dömdes till straffarbete. Han abdikerade
kort efter sin ankomst till ön. Det var första gången en
påve abdikerade. Det gjorde han inte bara för att undvika att
skapa svårigheter för kyrkan i Rom under hans frånvaro
utan också för att göra det lättare för Hippolytos
att återvända till kyrkan. Denne hade förvisats och dömts
till "ad metalla" dvs straffarbete i gruvorna. Pontianus fick glädjen
att välkomna honom tillbaka och dela martyriets krona med honom.
Påven Pontianus efterträddes av påven Antheros (21 november 235 - 3 januari 236). Han var av grekiskt ursprung och tillbringade sina 43 dagar som påve i fängelse.
Han efterträddes av påven Fabianus (10 januari 236 - 20 januari).
Denna var född i Rom och dog som martyr år 250 under Decius
förföljelse. Cyprianus talar om honom med stor uppskatting: (Ep.
30.5): Post excessum nobilissimae memoriae viri Fabiani - "efter
bortgången av Fabianus, en man som efterlämnar ett ädelt
minne". Han vördades i öst som en stor mirakelgörare. Origenes
skrev ett försvar mot anklagelserna att Fabianus skulle vara heretiker
(Euseb. E.H. 6,36,4).
Bortsett från början och slutet var hans tid som påve
en period av frid och tillväxt för kyrkan. Fabianus var energisk
och förutseende. I Liberius påvekatalog (en samling korta påvebiografier)
kan man läsa att han lät utföra många arbeten i katakomberna
och organiserade utvecklingen av San Callistokatakomberna. Hans efterträdare
Cornelius skrev till biskop Fabianus av Antiochia om Fabianus organisation
av de lägre graderna i prästerskapet. Fabianus skall ha delat
in staden i sju kyrkoregioner, var och en med sin titulus (de framtida
församlingarna), sitt prästerskap och sina katakomber. Det fanns
nu sju diakoner i Rom. Var och en av dem fick hjälp av en subdiakon
och sex akolyter. Det fanns över 46 präster och 52 lektorer och
exorcister (Euseb.E. H. 6.43.11). Från hans skola kom framträdande
påvar som Cornelius, Lucius, Stephanos och troligen Sixtus II och
Dionysios. Fabianus beundransvärda arbete uppmärksammades rentav
av kejsaren Decius som utrbrast: "Jag vill hellre ha en rival om tronen
än en till biskop av Rom". När han dog som martyr informerades
genast de andra lokalkyrkorna (Cyprianus Ep. 55.9).
Efter Fabianus död följde ett interregnum på 14 månader. Decius förföljelse var så våldsam att Roms präster förredrog att skjuta upp valet av en efterträdare. Ett annat skäl var att de flesta möjliga kandidater, som prästen Moses, satt i fängelse.
Under detta interregnum var prästen Novatianus det främsta språkröret för prästerna i Rom. Så snart förföljelserna var över blev det möjligt att välja en ny påve. Moses var död och de flesta valde Cornelius (mars 251 - juni 253). Han var från Rom, och Cyprianus beskrev honom som en ödmjuk man som hade utfört alla tjänste ri kyrkan. "Han valdes" fortsätter Cyprianus "inte på eget initiativ utan på grund av sin ödmjukhet, klokhet och godhet".
Somliga föredrog Novatianus. Denne ifrågasatte valet av sin rival och lät sig själv väljas till biskop. Med en liten grupp anhängare inledde han en riktig schism. Den rättmätige påven Cornelius och motpåven Novatianus stred om hur man skulle förhålla sig till de s k lapsi, de kristna som av fruktan för förföljelserna hade avsvurit sig sin kristna tro och som efter förföljelsenas slut bad få komma in i kyrkans gemenskap igen. Novatianus ville inte att de skulle släppas in i kyrkan medan Cornelius hade en öppnare inställning. Novatianus ansträngde sig för att erkännas av biskoparna i de viktigaste kristna kyrkorna, och i Rom ansåg en rigorös grupp av präster och lekfolk som leddes av Novatianus av påven var för slapphänt och vägrade därför lyda honom. Cyprianus i Karthago och Dionysios i Alexandria försvarade Cornelius. Särskilt Cyprianus stöttade påven för att hjälpa honom komma över oppositionen. Hösten 251 kunde påven sammankalla 60 biskopar och präster till en synod där Novatianus och hans följeslagare exkommunicerades. Dionysios skrev då ett vänligt brev och uppmanade dem att sluta fred med påven.
Cornelius är ihågkommen också för de brev han sände till andra kyrkor beträffande schismen. I ett brev som bevarats av Eusebius, kyrkohistorikern från Caesarea, ger Cornelius historiskt viktig information om de olika graderna i prästeskapet i kyrkan i Rom vid denna tid.
I juni 251 bröt förföljelsen ut igen under kejsar Gallus. Cornelius greps och förvisades till Centumcellae, dagens Civitavecchia. Här mottog han gratulationer från Cyprianus och hör dog han i juni året därpå. Hans kropp fördes till Rom och begravdes i Lucinakryptan i San Callistokatakomberna. Inskriften på hans grav är den äldsta bevarade gravinskriften på latin över en påve.
Motpåven Novatianus var född omkring 200. Han var mycket begåvad och hade fått bästa tänkbara utbildning i litteratur och filosofi. När han kom till Rom blev han en framstående medlem av det romerska prästeskapet. Han skrev också en viktig traktat om treenigheten, för vars skull han kallas grundaren av den romerska teologin. Hans samtida påven Cornelius beskriver honom som en ganska otrevlig person som utropade sig till biskop mot folkets och prästernas vilja, men kanske var detta bara förtal. Hans föregångare hade ansett Novatianus värdig att vigas till präst. Prästerna å sin sida hade accepterat honom som språkrör under de fjorton månaderna efter Fabianus död. Valet av Cornelius förde Novatianus till ett vägval. Han var besviken över att inte ha blivit påve och förde sin strid med påven om lapsi så långt att han skapade en schism som spreds ända till Spanien, Armenien och Mesopotamien och som på vissa håll levde vidare ända till 400-talet. Novatianus var en flitig författare. Hieronymus nämner fyra av hans verk. Historikern Sokrates berättar att Novatianus dog som martyr år 258 under Valerianus förföljelse (253-260).
Cornelius efterträddes av Lucius I (25 juni - 5 mars 254), en romare. Cyprianus berättar han bara var påve i åtta månader och sändes i exil av kejsar Valerianus men att han i augusti samma år 253 kunde återvända till Rom. Cyprianus säger att han intog en moderat inställning i frågan om lapsi.
Romaren Stephanos I (254-257) efterträdde Lucius I efter två månaders vakans. Han hävdade påvens primat särskilt i sina diskussioner med den inflytelserike biskopen Cyprianus i Karthago. Det handlade mest om kyrkodisciplin och teologiska frågor som om det dop var giltigt som firats av heretiker. Stephanos följde traditionen i Rom, Alexandria och Palestina och ansåg att dessa dop var giltiga. Cyprianus hade däremot sammankallat två synoder för att fördöma heretikernas dop som ogiltigt.
Till slut vägrade påven ta meot Cyprianus sändebud i den här frågan. Omdop stred mot traditionen och han vägrade gå med på det. Risken för ett brott i kyrkans gemenskap var så stor att Dionysios i Alexandria, som höll med påven, skrev till påven Stephanos och bad honom vara mindre oförsonlig. Situationen riskerade att bli desperat och räddades bara av att påven Stephanos dog 2 augusti 257 och av att Cyprianus dog som martyr året därpå.
Dessa händelser visar att kyrkan i Rom hade en viktig ställning på 200-talet när det gällde att avgöra stridsfrågor om kristen lära och kristet liv. Stephanos framstår som en auktoritär och oförsonlig kyrkoledare som var fullt medveten om sin makt och sina privilegier. Han var den förste påve som formellt motiverade Roms primat med det uppdrag som Kristus gav till Petrus enligt Matteusevangeliet: "Du är Petrus, klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" (Matt 16:18). Stephanos begravdes i Påvekryptan i San Callistokatakomberna.
Sixtus II (augusti 257 - 6 augusti 258). av grekiskt ursprung, var den mest berömde påven som begravdes i San Callistokatakomberna. Eusebius i sin Kyrkohistoria och Cyprianus i Karthago talar bägge om honom. Påven Damasus skriver i en versinskrift om tempora quo gladio secuti pia viscera matris -den tid då förföljarens svärd högg mot moderns (kyrkans) kött. Den grymme tyrannens soldater överraskade påven när denne förkunnade de heliga skrifterna för de kristna. För att rädda sitt folk sträckte påven fram sin hals mot bödelsn svärd." Den grymme tyrannen var kejsaren Valerianus, som hade undertecknat två dekret som förbjöd de kristna att gå in i begravningsplatserna och från att samlas för att fira gudstjänst. Det andra dekretet förklarade att biskopar, präster och diakoner skulle halshuggas omedelbart utan rättegång. Därför grep soldaterna påven och de fyra diakonerna som var med honom och halshögg dem samma dag. Cyprianus berättade detta för den afrikanske biskopen Successus: "Sixtus halshöggs på åttonde dagen före idus i augusti och med honom fyra diakoner." (Ep. 80): capite truncatus est sub die VIII Idus Augustas, vilket betyder att han halshöggs den 6 augusti 258. Enligt Depositio Martyrum, Liber Pontificalis och De locis sanctis martyrum begravdes han i San Callistokatakomberna i Påvekryptan.
Man vet inget säkert om de bägge efterföljande påvarna, Eutychianos (4 januari 275 - 7 december 283) från Luni i Ligurien, den siste påve som begravdes i Påvekryptan, och Gaius (17 december 283 - 22 april 296), men deras gravinskrifter finns kvar. De var påvar under den tid som föregick Diocletianus stora förföljelse.
Efter Gaius följde Marcellinus (30 juni - 25 oktober 304) som dog under Diocletianus förföljelse men inte som martyr. Man vet bara att han begravdes i Priscillakatakomben. Hans namn nämns i den berömda gravinskriften över diakonen Severus i San Callistokatakomberna. På latinska hexameterverser berättar Severus att han byggt ett cubiculum med arcosolia "för sig själv och sina kära där han kan vila i frid." Han hade fått tillstånd av "påven Marcellinus". I denna inskrift uppträder ordet "påve" (papa) som beteckning för biskopen i Rom för första gången i form av den förkortning, pp, som än idag används i påvens underskrift.
Näste påve som begravdes i San Callistokatakomberna var Eusebius i en krypta som bär hans namn (18 april - 21 oktober, kanske år 310). Han valdes under Diocletianus förföljelse. Han älskades och vördades av de kristna för den vänlighet och barmhärtighet han visade under sina få månader som påve. Eusebius engagerade sig i den svåra frågan om vad man skulle göra med lapsi, de kristna som under förföljelserna av fruktan för konfiskering, landsförvisning, toryr och död hade förnekat sin kristna tro. En del av dessa kallades libellatici av libellum, ett litet intyg man kunde muta sig till om att de hade offrat till gudarna. När förföljelserna gick över ångrade de sitt avfall och bad att få återvända till kyrkan. En del av prästerskapet i Rom leddes av Heraclius, en inflytelserik kyrkoledare som bestämt motsatte sig detta. Påven Eusebius förklarade sig beredd att ta emot lapsi. Denna tvist blev till en öppen dispyt som ledde till att kejsar Maxentius sände bägge ledarna i exil. Påven Damasus nämner detta i sin versinskrift vid Eusebius grav: Heraclius vetuit labsos peccata dolere. Eusebius miseros docuit sua crimina flere ("Heraclius ville inte att lapsi skulle få göra bot för sina synder, Eusebius lärde de stackarna att gråta över sina förbrytelser." Påven Eusebius sändes i exil till Sicilien och dog där några månader senare. Kyrkan i Rom ansåg att han dött som martyr. Hans kropp fördes till huvudstaden och begravdes i San Callistokatakomberna. Kyrptan som bär hans namn, och som pryddes av marmor och av påven Damasus versinskrift, var en av de kryptor som pilgrimerna besökte oftast.
Katakomberna har med rätta kallats kyrkans arkiv. De ge exakt och
väldokumenterad historisk evidens om flera viktiga ämnen:
* Kyrkofäderna
* martyriet i fornkyrkan
* den rena och enkla tro som bekändes av oräkneliga kristna
både under förföljelserna och i fredstider, i familj och
samhälle, på jobbet och i alla skilda omständigheter i
vardagslivet.
Nyligen tog påven Johannes Paulus II emot medlemmarna av Påvliga
kommissionen för kristen arkeologi och föreståndarna för
katakomberna och sade:
"När man besöker dessa fornlämningar får man direktkontakt
med suggestiva spår av de första kristna. Man kan känna
den tro som motiverade dessa tidiga kristna gemenskaper.(...) Det är
omöjligt att inte bli rörd av dessa enkla men vältaliga
spår av trons första vittnen? (...) Idag kretsar uppmärksamheten
kring jubelåret, då Roms katakomber återigen blir ett
viktigt mål för bön och vallfärd. (...) Tillsammans
med de stora basilikorna i Rom blir katakomberna ett viktigt mål
för pilgrimerna under jubelåret."
Vi har sett närmare på några av de påvar som begravdes i San Callistokatakomberna och skisserat huvuddragen i deras verksamhet som påvar så vi finner den beskriven av antika historiker och kyrkofäderna. Fram träder bilden av en kyrka som leds med auktoritet av påvar som offrar sitt liv som martyrer eller lever som helgon, en kyrka som får näring av deras heliga liv och ibland berikas av deras blod. Som Damasus skriver, de "värnade verkligen om Kristi altare", kyrkan som föddes i Rom.
DE 16 PÅVARNA I SAN CALLISTOKATAKOMBERNA