De kristna levde tillsammans med alla andra. Men det fanns en sak som skilde dem från alla andra: synen på döden och på livet efter döden. Från slutet av 100-talet var det just synen på döden och på vad som följer döden som gjorde att de kristna alltmer avlägsnade sig från hedningarnas traditioner, som också de kristna hade följt. De kristna accepterade hedningarnas liv och gjorde sin plikt som soldater, handelsmän och slavar. Men inför synen på döden kände de sig blott alltför annorlunda. Fram till slutet av 100-talet hade de kristna inte haft några svårigheter med att begrava sina anhöriga tillsammans med hedningar på gemensamma begravningsplatser. Som bekant begravdes själve aposteln Petrus bara några meter från hedniska gravar , liksom Paulus vid Via Ostiensis. Men mot slutet av 100-talet ville de kristna ha sina gravriter för sig själva och valde att separera sina begravningsplatser från hedningarnas. Varför?
Hedningarnas syn på döden var kall och förtvivlad. En hedning visste att det fanns en tillvaro efter döden och trodde på den, men för honom var det en meningslös tillvarlo. Enligt hednisk tro överlevde själen på de elyseiska fälten eller på andra platser bortom det jordiska, men bara så länge någon mindes den avlidna. Så snart den avlidne glömdes bort gick den upp i en formlös och meningslös massa utan personlighet: de avlidnas andar, Dei Manes. Det är därför som de hedniska gravarna alla ligger längs de viktigaste konsulsvägarna som leder ut från Rom. Meningen var att man skulle minnas de avlidna. Så länge någon såg gravarna, läste namnen, tänkte på dem och såg deras porträtt kunde de avlidna överleva.
När minnet upphörde, var det slutet. Därför skrev man dyra
testamenten för att tvinga de
efterlevande att minnas. Det finns inskrifter som säger att gravens ägare
efterlämnade stora
summor till sina frigivna slavar för att de varje år skulle tända
en lampa på deras gravar eller utföra ett offer: allt för att
bli ihågkomna. En sådan stor grav som skulle dra till sig de levandes
upmärksamhet är Caecilia Metellas grav vid Via Appia.
För de kristna var det annorlunda. De
trodde verkligen att det fanns ett liv efter döden, som inte var så
förtvivlat och kallt som hedningarna menade. Det är därför
som de ville ha sina egna
begravningsplatser skilda från de andra. Därför gjorde
de sina koimetJria, ett grekiskt ord som
betyder sovsal. Detta ord var helt obegripligt för hedningarna.
De förstod inte hur man kunde
använda detta ord om en begravningsplats. Kejsar Valerianus förföljelseedikt
257, som citeras av Eusebius av Caesaraea, säger att de kristnas egendom
och samlingsplatser konfiskeras (i
Trastevere troligen de tidiga församlingar som kallas Atituliä
uppkallade efter Callixtus,
Chrysogonus och Cecilia). Dessutom konfiskeras Ade så kallade
koimetJriaä, sovsalarna.
Romarna förstod inte vad det betydde. För en hedning var
en sovsal eller ett sovrum det rum där man gick och lade sig på
kvällen och steg upp på morgonen. För en kristen var det
ett ord som betydde allt: man går och lägger sig för att
vakna upp igen; döden är inte slutet utan en plats där man
vilar; och man kan vara säker på att vakna igen.
I katakomberna finner vi många intressanta ledtrådar om hur de kristna såg på döden. Det gäller bland annat själva begreppet begravning, depositio. Gravstenar som bär ordet depositus, ofta förkortat (DEPO, DEP eller bara D) visar därmed att de är kristna. Depositio är nämligen en juridisk term som används av advokater och betyder att anförtro något, en deposition: de döda anförtroddes åt jorden som sädeskorn för att sedan återlämnas i en framtida skörd. Så såg inte hedningarna på döden.
Just för att de kristnas teologi om döden
skilde sig så från hedningarnas ville de isolera sig och ha
egna begravningsplatser. Judarna kände detsamma men först något
senare. Utgrävningarna i Villa Torlonia har visat klart och tydligt
att de judiska katakomberna skapades åtminstone 50-60 år efter
de kristna. Judarna imiterade de kristna när det gäller denna
typ av begravning.
öe första kristna såg alltså på döden
som något levande. Utåt var de krukmakare, mjölnare,
soldater, fiskhandlare och färjkarlar som alla andra - och vi
vet att de uppskattades av sina samtida och ansågs vara människor
som gjorde sin plikt. Men i själens djup var de annorlunda.
I katakomben Cometerium Majus vid Via Nomentana norr om Rom finns en
vacker kristen inskrift. Den är ett helt litet marmorstycke utan särskilda
kännetecken men som jag menar är en av de vackraste på
grund av vad den uttrycker. Den berättar om en man från Sicilien
som dog i Rom och som med några få ord på grekiska berättar
hur han ser på livet: "Jag har levt som i ett tält (dvs jag
har levt på ett provisoriskt sätt) i fyrtio år, nu lever
jag i evigheten".Här finner vi hela skillnaden mellan de kristnas
och hedningarnas syn på livet. De kristna såg på livet
som en provisorisk vandring mot det verkliga hemmet, den verkliga bostaden.
För hedningarna var livet något stängt och döden innebar
slutet. Dödens tragiska ögonblick bev för de kristna att
träda in i en glädjefull miljö. Jesus liknar den vid
en bröllopsfest. Det är därför som de kristna
målar rosor, fåglar och fjärilar på sina gravar.
I dekorationerna i katakomberna finner man ofta
framställningar av denna glädjefulla, fridfulla miljö
med symboler som uttrycker frid och ro.
Ur: Umberto Fasola, Le origini cristiane a Trastevere, Fratelli Palombi Editori, Roma, 1981. Med förlagets tillstånd.
Om författaren. Umberto Fasola (död 1989), teol. lic. och doktor i kristen arkeologi, var professor i katakombtopografi och rektor för Påvliga Institutet för Kristen Arkeologi, sekreterare för Påvliga Kommissionen för Kyrklig Arkeologi och curator för Collegium Cultorum Martyrum. Han upptäckte och utforskade flera katakomber, varibland Coemeterium Majus vid Via Nomentana norr om Rom. Han skrev många böcker och artiklar i arkeologiska ämnen.