Dopet. Vi är ännu inte framme vid den tid då man byggde strålande byggnader för firandet av detta sakrament (tänk på Lateranbaptisteriet). Dopet firades ännu i huskyrkorna, domus Ecclesiae, alltså i privata hem, ofta i hemlighet. Men sakramentets storhet var väl känd. Paulus skrev om det med storslagna ord i sitt brev till de kristna i Rom (kapitel 6). De kristna visste att genom dopriten dör den gamla människan och återuppstår mystiskt med Kristus. Genom dessa frälsande handlingar knyts människan till Guds liv.
En av de äldsta målningarna i de så kallade Sakramentscubicula i San Callistokatakomberna föreställer dopet. Vid en sjö eller ett hav sitter en fiskare som med sitt spö drar upp en fisk. I denna gestalt kan man se en apostel som lyder Jesu befallning: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare" (Mark 1:17).
Många kristna som "Kristus fått i sitt grepp" (jfr Fil 3:13) efter ångestfyllda inre upplevelser kände att dopet innebar början på ett nytt liv. Därav kommer det namn man kan läsa på en gravinskrift i trichoran i San Callisto, ett namn som sedan blev ett vanligt kristet namn: Renatus "Jag är född på nytt!"

Eukaristin. Juvelen i dessa kapell är den eukaristiska trilogin.
På målningen i mitten sitter sju persoenr vid ett bord. Deras antal påminner om lärjungarna som samlades kring Jesus vid sjön. På tallrikarna framför dem ligger fisken: Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare.

På bilden till vänster står en präst som sträcker ut sina händer över ett litet bord med ett bröd och en fisk. Det är en tydlig bild av själva konsakrationen, som utförs av celebranten. Mitt emot honom står en orant med uppsträckta armar som påminner om att för att komma till himlen måste man äta det konsakrerade brödet (eukaristin).

Den tredje scenen till höger påminner om sambandet mellan Kristi kors och eukaristin. Det sammanfattas av orden i den eukaristiska hymn som skrevs av Thomas av Aquino: "In figuris praesignatur cum Isaac immolatur" - "I offret av Isak förebådas Kristi offer".
Vi kan inte utelämna en framställning som är viktigt både på grund av sin ålder och för sitt pastorala värde. I Lucinakryptorna, som skapades på slutet av 100-talet, finns på en vägg mitt emot ingången en symmetrisk framställning av två fiskar. Framför dem står två korgar fulla med bröd. Inuti korgarna skymtar man två glas fulla av vin. Fisken är Kristus; brödet och vinet är de element i vilka han blir närvarande i eukaristin.
Här är vi framme vid kristenhetens källor. De kristna visste att "hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss" (Apg 4:12). De visste också att enda sättet att knytas till Kristus är genom de sakrament som han inrättade för detta syfte.

Vid ingången till påvekryptan i San Callistokatakomberna är väggen översållad av böner: "Sixtus, kom ihåg Aurelius Repentinus i dina böner". "Heliga själar, be att Verecundus må segla trygg med de sina". Ibland finns det ingen uttrycklig bön. För att be om förbön räcker det med ett namn och en titel: "Felicio, präst och syndare".
Det finns tusentals inskrifter där de levande ber för de döda eller vädjar till de döda att be för de överlevande. I den mystiska kroppens gemenskap är varje människa knuten till hela kyrkan.

En eskatologisk andlighet
En kristen människa lever med blicken riktad mot "éschata", de yttersta tingen, dvs det eviga livets definitva verklighet Här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma" (Heb 13:14). "Vårt hemland är himlen" (Fil 3:20). Det räcker att göra ett kort besök i en katakomb för att se denna sanning skina med klart ljus.

Vi går ned för trappan på väg till påvekryptan. På vänstra väggen sitter en gravinskrift som berättar om Agrippina "cuius dies inluxit": den dag hon dog var dagen då hon gick in i ljuset, i den salighet hon hade hoppats på. Längre ned sitter den grekiska inskriften över Adas; hon "ekoiméthe" (somnade), som flickan i Kapernaum, om vilken evangeliet säger: "Flickan är inte död, hon sover" (Mark 5:39), och väntar på att bli kallad av honom som är uppståndelsen och livet.
I ett cubiculum vilar Jona fridfullt under en ricinbuske efter att ha undflytt havsodjuret som föreställer döden. Längre fram står den Gode Herden och håller om ett får han har lagt på axlarna: För de kristna är döden inte längre något man fruktar när man bärs av Jesus till gröna ängar.
På väggen i ett cubiculum höjer fem kristna sina armar i bönegesten mitt i en vacker blomstrande trädgård. Det är paradeisos, den himmelska trädgården. Från en av de äldsta gravinskriftenra förklarar ett korsankare för oss att en kristen kvinna med det strålande namnet "stjärna", "Hésperos", har kommit fram till paradisets hamn.
Dessa begravningsplatser är fulla av frid. Orsaken ligger i de tidiga kristnas tro, som ofta talar med kraftfull röst i katakombernas tystnad. silence of the catacombs. "Varför söker ni den levande här bland de döda?" (Luk 24:5). "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh 11:25). "Var inte rädd, tro bara" (Mark 5:36).

En biblisk andlighet
Målare och stenhuggare, skulptörer och epigrafiker tycks vara indränkta i och inspirerade av Guds ord. Det Gamla Testamentet mediteras och tolkas i ljuset av det Nya. Det är de centrala tankarna i evangelierna och apostlabreven som ställs i blickpunkten. Liksom liturgin och kyrkofädernas skrifter hämtar katakombernas andlighet sin näring från de heliga skrifterna, som martyren Cecilia som, enligt legenden, "semper evangelium Christi gerebat in pectore" (bar alltid Kristi evangelium i hjärtat). När hon dör som martyr pekar hennes fingar på Gud som är både en och treenig.

En ny och omvandlande andlighet
Här upptäcker man den verkliga revolution som kristendomen förde med sig. Det är särskilt två slags gestalter som är närvarande med stor andlig kraft: "martyren" och "jungfrun". Martyren ger upp sitt liv för att vittna om hur säker han eller hon är på sin tro och ger upp sitt liv i frid, utan saknad, mitt bland brutalitet och tortyr. När Martyren hatar inte sin bödel utan ber för honom. Oräkneliga kristna som begravdes i katakomberna fick möta en sublim och ofta blodig martyrdöd.
Den kristna jungfrun saknas inte i katakomberna. Ett viktigt vittnesbörd är den hyllning som Damasus skrev för sin avlidna syster Irene, som begravdes i San Callistokomplexet:

På väg ut från San Callistokatakomberna möter man i slutet av trappan en stor gravinskrift över Baccis. Stora, röda bokstäver på den grågula stenen berättar en ödmjuk historia. Den som mediterar över den kommer med trons ögon att se två ansikten bakom bokstäverna: den avlidna flickans veka ansikte, och faderns skrovliga medan han ler genom tårarna. Den lyder: "Baccis, ljuva själ. I Herrens frid. Hon levde 15 år, 75 dagar. (Hon dog) dagen före kalendae (den förste) december. Fadern till sin ljuva dotter." En gudmolig våg av renhet och ömhet hade kommit in också i den enklaste familjerna med den kristna tron.

Till samma katakomb gick en dag en kristen som förlorat en kär anhörig för att söka tröst. Nedanför trappan skrev han på väggen att han önskade sin älskade hustru ett lyckligt liv: "Sofronia vivas cum tuis" (Sofronia, må du leva med de dina). Litet längre fram kommer samma namn tillbaka med en önskan om att leva i Gud: "Sofronia, vivas in Domino" (Sofronia, må du leva i Herren). Slutligen skrev han i ett cubiculum på sidan av ett arcosolium för tredje gången. I denna bön mister sorgen all sin bitterhet och blir ett hopp om odödligheten: "Sofronia dulcis, semper vives in Deo" (Ljuva Sofronia, du skall alltid leva i Gud), skriver pilgrimen högt upp. Men hans hjärta rann över av ömhet och skriver igen: "Sofronia vives..." (Ja, Sofronia, du skall leva!).

Det är en förunderlig syntes där ett mänskligt drama av död och sorg blandas med ett passionerat uttryck för den tröstande tron: liv bortom döden, liv bland de kära, evigt liv, liv i Gud.

Inte bara familjebanden utan också de sociala relationerna tycks här ha förädlats. De kristna gravinskrifterna tar nämligen inte upp officiella uppdrag och ärebetygelser, som är vanliga i hedniska gravinskrifter. Istället får vi ofta information inte bara om finare yrken, som Dionysius, läkare och präst, utan också om enklare hantverkare och de enklare arbetarna, "banausói", som föraktades av hedendomens intellektuella. I samma San Callistokatakomb finner vi bonden Valerius Pardus, med ett knippe örter i vänstra handen och trädgårdskniven i den högra; Marcia Rufina, en värdig patron, för vilken Secundus Libertus sätter upp en gravinskrift med verkstadens symboler: en hammare och ett städ. På ett arcosolium sitter en grönsaksförsäljerska bland sina grönsaker. Snickaren från Nasaret hade föräldat arbetet med sin religion.
Dessa aspekter av andligheten illustrerades av den bortgångne forskaren Don Ugo Gallizia SDB, professor i Nya Testamentets exegetik och Kristen arkeologi vid det påvliga salesianska universitetet i Turin (Italien). Det kan vara nyttigt att lägga till ytterligare en aspekt av katakombernas andlighet som man ofta försummar: tystnadens andlighet.

Tystnadens andlighet
Det kan verka egendomligt att tala om en tystnadens andlighet. Vid första anblicken är tystnad bara en meningslös tomhet, en brist på ord, tankar och känslor. Men i själva verket är tystnaden i tal, i fantasin och i anden en grundläggande mänsklig dimension. Den hör till vårt väsen, för den värnar om vår inre värld. Den är förutsättningen för att kunna lyssna. Varje mänsklig kommunikation måste börja med tystnad.
När man vandrar längs katakombernas gångar och stannar upp i kryptorna kastas man ut i en atmosfär av tystnad, som inte bara är tystnaden på en gammal begravningsplats. Den påverkar oss på djupet, för det är inte en dödens tystnad som talar om uppgiven saknad av allt de kristna älskade i livet. life. Det är en fullhetens tystnad, full av röster från martyrer som har levt vårt eget liv och ändå modigt och uthålligt vittnat om sin tro inte bara under tider av religionsfred utan också under förföljelserna.
Denna tystnad är full av frid, av hopp om ett framtida bättre liv i ljust av Kristi uppståndelse. Katakombernas tystnad är full av historia och mystik. Den är helig, meningsfull och vältaligare än ord. Den berikar oss genom att få oss att reflektera över den tidigaste kristna kyrkan, martyrernas hjältemodiga vittnesbörd, men också vanliga kristnas vittnesbörd när de inte begravde sin tro under jord utan levde den i vardagen, i familjen, i samhället och i alla arbeten och yrken.
Det är en talande tystnad. Den talar till pilgrimernas hjärta och hjärna. Den visar dem på den tidiga kyrkans okända värld, med dess sociala klasser och känslor; med smärtan och hoppet hos de kristna som begravdes i katakomberna. Vi kan inte överrösta denna talande tystnad som ropar till oss. Gregorius den Store talade en gång om "strepitus silentii" "tystnadens rop", vilket passar perfekt på katakombernas tystnad.
Denna atmosfär av tystnad, som påminner om de tidiga kristnas liv och offer, är en priviligierad plats för andlig mediation, för att se över det egna livet och förnya sin tro. Deras modiga och trogna vittnesbörd ställer en fråga till oss personligen. Vilket är "vårt" svar på Guds kärlek i dag, i ett samhälle som kanske inte är lika fientligt som deras, men som allra mest är likgiltigt för religiösa värden?
Katakomberna sänder oss ett tyst och ändå vältaligt budskap om tron. Det är ett budskap som är desto mer nödvändigt som vår tid plågas av oljud och ytlighet. Här behövs inga ord, för katakomberna talar för sig själva.

Detta är kristendomen när den är som enklast och intensivast, inramad av martyrer, bekännare och jungfrur, som talar från kryptor och gångar, från målningar och gravinskrifter som konsakrerats av nästan tvåtusen års vördnad. Det är just detta väsentliga drag, som är samtidigt grundläggande, verkningsfullt och outtömligt och har gjort de romerska katakomberna till ett de kristna pilgrimernas mest älskade vallfartsmål.
I martyrernas och de tidiga kristnas fotstpår hjälper oss katakombernas andlighet att fira jubelåret i en äkta och djup förnyelse av vår tro för att "leva av fullheten av livet i Gud" (Tertio Millennio Adveniente,n.6).