Galleria - Area A © Pontificia Commissione di Archeologia Sacra

Under första århundradet efter Kristus hade de kristna i Rom inga egna begravningsplatser. Om de ägde tomter, begravde de sina anhöriga där. Annars använde de sig av blandade begravningsplatser tillsammans med hedningarna. Därför begravdes Petrus i "nekropolen" ("gravstaden") på Vatikankullen, som var öppen för alla. På samma sätt begravdes Paulus i en nekropol vid vägen till Ostia, Via Ostiensis. 

 Under andra halvan av 100-talet började de kristna begrava sina avlidna under jorden till följd av olika tillstånd och donationer. Så påbörjades katakomberna. Många av dem uppstod och utvecklades omkring familjegravar, vars ägare omvände sig och öppnade dem inte bara för den egna familjen utan också för sina syskon i tron. Med tiden utvidgades begravningsplatserna, ibland på kyrkligt initiativ. San Callistokatakomben är ett typiskt fall. Här var det kyrkan som tog hand om organisation och administration för hela gemenskapen-.

Milanoediktet, som utfärdades av kejsarna Konstantin och Licinius i februari 313, innebar att de kristna inte längre var förföljda. De kunde fritt bekänna sin tro, bygga kultplatser och kyrkor innanför och utanför stadens murar, och köpa tomter utan att riskera konfiskering. Ändå fortsatte katakomberna att fungera som vanliga begravningsplatser fram till början av 400-talet. Då återgick kyrkan till att begrava bara i marknivå eller i de kyrkor som vigdes till de viktigaste martyrerna.

 När barbarerna (goter och longobarder) invaderade Italien och nådde fram till Rom förstörde de systematiskt många monument och plundrade många platser inklusive katakomberna. Påvarna stod maktlösa inför denna återkommande förstörelse. Mot slutet av 700- och början av 800-talet lät påvarna flytta in martyrernas och helgonens reliker till kyrkorna inne i staden av säkerhetsskäl.

 När relikerna hade flyttats in till staden upphörde man att besöka katakomberna. De övergavs helt och hållet med undantag för San Sebastiano-, San Lorenzo- och San Pancraziokatakomberna. Allt eftersom tiden gick doldes ingångarna till katakomberna av ras och växtlighet så att man glömde bort dem. Under den senare delen av medeltiden visste man inte ens var de låg.

  Utforskandet av det vetenskapliga studiet av katakomberna började flera århundraden senare med Antonio Bosio (1575-1629), som kallas "det underjordiska Roms Columbus". På 1800-talet utforskades katakomberna och särskilt San Callistokatakomberna systematiskt av Giovanni Battista de Rossi (1822-1894), som betraktas som den kristna arkeologins grundare och fader.

   

---